”Det är viktigt med egenbestämmande”

Han lämnar ordförandeposten vid LO:s kongress i juni. Han avgår i en tid när facket brottas med inre splittring, sjunkande organisationsgrad och kraftigt växande stöd för Sverigedemokraterna bland medlemmarna.

Han försäkrar att han inte slutar för att satsa på politik. Han vill varken bli ord­förande för Socialdemokraterna eller statsminister.

– Jag vill ha ena foten på en arbetsplats och kunna slänga käft med en medlem.

Karl-Petter Thorwaldsson tycker att det räcker med åtta år i spetsen för LO-förbunden. Uppdraget är uppslukande och slitsamt.

– När jag går och lägger mig tänker jag att jag är LO:s ordförande. När jag vaknar tänker jag att jag är LO:s ordförande. Jag vill vakna och tänka att jag är Karl-Petter.

För honom är det också ett argument att han inte har lika lätt att nu ut i media. Han uppfattar det som att han blivit utsliten.

– När man rasat över fel och brister flera gånger finns det inte heller några tonlägen kvar.

Första gången han fick frågan om han ville bli LO:s näste ordförande var av IF Metalls ordförande Stefan Löfven två år innan valet skulle ske. Karl-Petter Thorwaldsson blev överraskad, men han behövde inte lång betänketid innan han tackade ja till att bli Metalls kandidat till uppdraget.

Det fanns flera kandidater och det såg ut att bli strid mellan honom och Kommunals Tobias Baudin, men när valberedningen presenterade sitt förslag någon vecka före omröstning stod han som ordförande och Tobias Baudin som vice ordförande.

I boken ”Ingen ska lämnas efter” berättar Karl-Petter Thorwaldsson om sitt första möte i fackklubben på metallföretaget Bröderna Hammarstedt i Växjö. Han tyckte att mötet var tråkigt och begärde ordet under punkten ”Övriga frågor”. Han sa:

”Här kan vi inte sitta och rapportera. Vi måste ta makten. Nationalisera företagen och skapa en bättre fördelning.”

Karl-Petter Thorwaldsson är något så ovanligt som en konflikträdd facklig ledare. Fackets livsluft är konfrontation och strid för förändring. Han skrattar och säger:

– Visst är jag konflikträdd. Om jag får välja så väljer jag ett konfliktfritt liv. Jag tror att man kan prata sig fram till saker.

– Det ingick inte i jobbeskrivningen att jag skulle få så mycket skäll. Ibland är det väldigt konfliktfyllt att vara LO-ordförande. Väldigt konfliktfyllt.

Men han är noga med att påpeka att han inte undvikit någon konflikt. De strider som varit nödvändiga har han och LO tagit.

De senaste åren har varit tuffa för facket. Organisationsgraden sjunker, LO är djupt splittrat i både avtalsrörelsen och i förhandlingarna om Las-regler, klyftorna i samhället ökar, den socialdemokratiskt dominerade regeringen för januariavtalets politik – och Sverigedemokraternas stöd bland LO-medlemmarna växer kraftigt. Om några år kanske vi inser att det som händer just nu är arbetarrörelsens kollaps.

Men det tror inte Karl-Petter Thorwaldsson. Han är optimistisk och tänker att han blir ihågkommen som ordförande under en särskilt tuff period.

Hans bild är att LO-förbunden aldrig har varit bättre på att värva medlemmar men att omsättningen är stor, eftersom facken har svårt att behålla dem som inte har tillsvidareanställning och hoppar mellan olika branscher.

Han tror heller inte att det är så allvarligt att LO-förbunden är splittrade i flera frågor.

– Det är inget ovanligt, men vi måste ta stor hänsyn till dem som inte är med.

Han betecknar de snabbt växande inkomstklyftorna som ett supermisslyckande och en grogrund för Sverigedemokraterna, att de ökande klyftorna gör att fattiga människor vänder sig till populistiska och främlingsfientliga grupper.

– I land efter land är det allt fler som attraheras av föreställningen att det är någon annans fel i stället för att protestera fackligt och politiskt.

– Facket och politiken måste visa att det finns en bättre framtid för dig och dina barn än det som du ser i dag.

Den avgående LO-ordföranden är omtyckt. Av vissa som jobbat nära honom beskrivs han som en god människa som vill andra väl. Andra tycker att konflikträdslan och att han vill så väl ibland gjort honom till en otydlig chef.

Han säger själv att han har ett anarkistiskt drag. Till exempel var det inför en första maj-demonstration i Växjö hans uppdrag att godkänna texterna på plakaten. Han ville godkänna alla plakat.

– Människor är kloka och kan ta ansvar för sina åsikter. Det allra bästa är om både beröm och kritik kan vara med i en demonstration.

I samma anda är han en förespråkare för egenmakt. När folk får ta ansvar och besluta själva växer de, menar Karl-Petter Thorwaldsson.

– Det är viktigt med stort eget bestämmande. Känslan av vanmakt är stor i dag.

För ett år sedan gav januariavtalet regerings­makten till S och MP. Karl-Petter Thorwaldsson ställde sig bakom uppgörelsen för att alternativet – att Sverigedemokraterna fått inflytande – hade varit värre. Men han har inte mycket till övers för januariavtalets innehåll och konstruktion.

– Att ta bort värnskatt, att sänka skatten för dem med en årsinkomst över 700 000 kronor, är en vansinnesutgift. Det finns så mycket pengarna kan användas till. Till exempel stärka kommuner och regioner eller höja barnbidraget och därmed öka konsumtion.

Han tycker att det är dags att omförhandla januariavtalet och att de fyra partierna talar om vad de vill.

– Väljarna är beredda på tuffa tag, men det måste finnas något att se fram emot. Det viktigaste är att minska klyftorna i samhället.

Det är det politiska som är hans styrka. Han sticker inte under stol med att han tycker att förhandlingsfrågorna är krångliga.

– Avtalsfrågorna på central nivå är tjuv- och rackarspel. Jag har svårt att hänga med och jag är öppen med att jag vill ha ordentliga förklaringar på vad det handlar om.

Det han ser som sin största framgång som LO-ordförande är sysselsättningsökningen. Till 1 maj 2013 drev han och LO att det behövdes omfattande statliga investeringar för att få fart på sysselsättningen, och så gjorde den socialdemokratiska regeringen.

– Sedan dess har vi haft en rekordstor jobbtillväxt och nu har vi en sysselsättningsgrad på drygt 80 procent.

Till framgångarna räknar han också lönebild­ningen. Facket har lyckats hålla i den stränga modellen där industrin normerar löneökningarna. Det har lett till reallöneökningar.