Åsikter
Budord huggna i sten kan bli maktens vapen
KRÖNIKA. Första gången jag lade märke till begreppet värdegrund var i debatten kring läroplan -94, och kanske formulerades där ett större samhällsskifte. För samtidigt som lärarna blev vägledande mentorer i stället för att lära ut kunskap så fylldes genast tomrummet av goda värderingar.
Alltså när skolan och samhället utropade kultur- och kunskapsrelativism som den sanna läran så växte paradoxalt nog behovet av gemensamma värdegrunder. Kanske för att förhindra att vi via relativismens fria fall landar i föreställningar som ändå samhället klassar som falska, felaktiga och farliga.
På 90-talet inträffade även ett annat fenomen som kan förklara värdegrundernas massiva tillväxt. Det offentliga näringslivsfierades med låtsasmarknader, bolagiseringar, hierarkiska ledningsstrukturer, new public management, utförsäljningar och upphandlingar. Och för en tänkt eller verklig marknad formuleras utopiska ideal tillika krav på verksamhet och personal. Alltså, värdegrunder fick funktionen av uppsnyggat skyltfönster och löftesrik reklam.
Men det leder till problem. För ingen tror väl egentligen på att ditt liv förbättras om du köper rätt läsk, snacks eller deo. Och det liksom ingår i den kommersiella överenskommelsen att du ska bli lurad av löpsedlar och rubriker till klick och köp. Men som anställd, kund eller medborgare förväntar vi oss fortfarande att beskrivningar av samhällets verksamheter fredas från sanningsrelativism.
Om vardagslivserfarenhet krockar alltför hårt mot värdegrundsverklighet så uppstår lätt Nordkoreavibbar.
Och reaktionen blir att du föraktar fånigheten eller blir förbannad över diskrepansen och förtroendet sjunker både i och utanför organisationen.
Det lurar även ett hot bakom tron på de goda värderingarnas gemensamma välde. Om budord huggs i sten för att vägleda folket så kan de också användas som maktens vapen för att slå samma folk i skallen. För det första Mose gjorde sedan han mottagit stentavlorna med Guds värdegrund uppe på berget var ju att massakrera de tusentals som sysslat med lite avgudadyrkan under tiden.
Så oavsett vem eller vilka som har makten på jobbet, i offentligheten eller över samhället kommer det dock alltid att finnas motståndare och avvikare. När stentavlorna blir alltings mått kommer dessa dissidenter oundvikligen definieras och dömas som raka motsatsen till den rådande goda värdegrunden. Och de riskerar att stötas ut som de ondaste illojala, förrädarna, syndarna, otrogna, alt-right:arna, fascisterna, stalinisterna, nymarxisterna eller andra varianter av dumma antidemokrater i största allmänhet beroende på tidsvindens riktning.
Värdegrunder uppmuntrar sällan till att tänka själv i saklig debatt. Den fodrar i stället fullständig lojalitet. Och ju starkare den känslan är, desto mer demonisk blir snart motståndaren och plötsligt kan potentiella samtalspartner, fast på fel sida, nedklassas som psyksjuka personer som sprider hat.
Värdegrundsordet demokrati borde betyda att vi får vara oense om allt, det är liksom poängen. Så jag vill utan att delta i referenssporten varna-för-30-talet bara peka på faran att där man värdegrundssäkrar verksamheter och platser där värdegrundssäkrar man snart människor.