Åsikter

Åsiktsskillnader ska mötas av äkta samtal

Ann Charlotte Alstedt

KRÖNIKA. Har ni tänkt på att många svenskar tycks betrakta samtal inte som något kul och intressant utan som en osäkrad bekräftelseakt? En högrisksituation som får de inblandade att efteråt pusta ut, lättade över att ha klarat sig igenom pärsen.

Publicerad

Jag antar att det förklaras av vår konsensuskultur och kanske är det dess sönderfall vi dagligen bevittnar på nätet. Sociala medier sägs ha förråat samtalet, men det är baksidan av en förhoppningsvis helt ny framsida där vi vågar visa att vi inte tycker lika. Och kanhända är vissa avarter bieffekter av en konsensuskultur som brister.

Att många exempelvis samman­blandar saklig kritik och sarkasm med hat och hot kanske inte enbart beror på att, som jag tidigare skrivit, identitetspolitiken gjort själva jaget politiskt och därmed sårbart. Denna offerstrategi kan också ha hakat i vår konsensuskultur som förstärker rätten att hävda invändningar som typ det farligaste som finns.

Redan som ung iakttagare av det svenska samtalet såg jag framför mig en slags Monty Python-sketch där kontrahenterna under instabila kastvindar försöker kryssa över konsensuskravets sankmark. Tänk er några personer som vid villastaket eller fikabord tvingats till så att säga prata. Alltså ett icke-autentiskt otyglat förläget bekräftande för att verkligen signalera att man är obeväpnad och vill väl. Slumpen eller någon starkare rorsman verkar kunna föra samtalet precis vart som helst, så antingen blir de ense om att den där Håkan är hemsk och måste vara nazist eller så var Hitler egentligen inte så hemsk som det sägs. Och ingen fattar hur detta gick till, när de sedan kallsvettiga flyr fältet.

Jag antar att Sveriges konsensusnorm funkat som ett kulturellt kitt för sammanhållning i stället för hårdare hierarkier. Men priset för våra, historiskt sett, mer demokratiska impulser betalas av att åsiktspluralismens kreativa kompromisser och konflikter förhindras.

Men så trängde sig en fråga, via sociala medier, upp till ytan som till slut slog sönder den svenska endräkten. Asyl- och integrationspolitiken drev en gigantisk kil genom hela samhället. En konsensuskollaps som hotar äktenskap, föröder vänskaper, får släktingar och kolleger att göra slut och trogna väljare överge partier. Och som i dag nått mainstreammedier och splittrar ända upp på regeringsnivå.

Sammanbrottet blev så traumatiskt då vi aldrig lärt oss hantera oenighet och konflikter annat än som farliga katastrofer. Vi ska kravlöst gilla olika, men tycker vi olika måste man samtala på riktigt och för det saknas beredskap. Så landet Sverige blev själva sinnebilden för arbetsplatsmobbningens dynamik. Cheferna vanstyrde, visselblåsare larmade men stöttes ut medan omgivningens beräknande opportunism, allmänna okunskap och fega flockbeteende höll konsensus intakt.

Men vad ska hända nu? Extrema konsensuskulturer göder de extrema motreaktionerna, så risken finns tyvärr att vi förs till den andra ytterkantens måttlösa åsiktskonformism. Och där måste vi lajva storsvenska vikingar till vardags för att inte bli fredlösa landsförrädare med kappvändarna som de mest nitiska inpiskare vid den ombyggda åsiktskorridoren.

För landet som låtsas vara lagom är som en effekt av vår konsensuskultur i stället landet extrem.