Arbetsskador ersattes redan på medeltiden

Först ut var Schweiz som år 1877 införde en statlig arbetsskadeförsäkring. Det var emellertid det nyblivna kejsardömet Tyskland med rikskansler Otto von Bismarck som på bred front introducerade dessa försäkringar för världen. Syftet var inte enbart att sprida trygghet, utan även förnöjsamhet med tingens ordning.  

Den växande arbetarklassen uppfattade Bismarck och eliten i hans omgivning som ett hot mot den politiska ordningen. Piska och morötter blev strategin. Dragningskraften till revolutionära läror skulle stillas med antisocialistlagar och socialförsäkringar. Bismarcks konservativa ambition var att knyta arbetarnas lojalitet till staten via dessa försäkringar. 

Inte förvånande att socialförsäkringar initialt betraktades med oblida ögon av de som stod till vänster om Bismarck. Det skulle förändras i början av 1900-talet. Där konservativa såg stabilitet började liberaler och socialdemokrater se socialförsäkringar som ett verktyg för socialt och ekonomiskt oberoende för individen. Ett oberoende som kunde förenas med jämlikhet och tillväxt - det moderna samhällsprojektet. Där behov, prestation och kompetens skulle gå före titlar, position och förmögenhet.  

I Sverige kom inkomstbortfallsprincipen tidigt att prägla utformningen av socialförsäkringarna. Ersättningarna skulle alltså motsvara en viss nivå, vanligtvis två tredjedelar av lönen. Logiken var enkel. Arbeta, betala skatt och socialförsäkringsavgifterna. Sen har du din fulla rätt att kräva ersättning när krafterna tryter på grund av sjukdom, olycka eller ålderdom, vilka beviljas om du uppfyller försäkringarnas villkor. Förnedrande prövningar och moraliserande, som hade präglat fattigvården, skulle förpassas. 

Socialförsäkringarnas löfte villkorade staten emellertid med att facken och arbetsgivarna skulle axla ansvaret för att löner, arbetsvillkor och vinster skulle främja sysselsättning och tillväxt. Detta är vad vi dag kallar för den svenska modellen. Till dags datum har facken och arbetsgivarna hållit sin del av överenskommelsen sedan 1930-talet, men redan i början av 1990-talet har staten successivt rustat ned socialförsäkringarna. Villkor har skärpts och ersättningar sänkts. Och ett nytt pensionssystem infördes som hittills inte har förmått prestera vad folkpension och ATP lyckades med. 

Statens agerande uttrycker riksdagsmajoritetens vilja. Därför är det svårt att inte tolka det som något annat än att försäkringsidéen i allt större utsträckning överges av socialdemokraterna och de forna borgerliga partierna. Bidrag får istället ersätta när socialförsäkringsersättningarna minskar.

Försäkring och bidrag är emellertid varandras motsatser. Medan rätten till försäkringsersättning vilar på ett kontrakt mellan individ och försäkringsgivare, i det här fallet staten, utbetalas bidrag utifrån vad givaren – staten eller kommunen – gör för bedömning av mottagarens behov av stöd. 

I takt med att behovet av bidrag ökar när försäkringsersättningarna minskar, ökar också svenskarnas missnöje med välfärdssystemen. Ett förtroenderas som troligen hänger samman med en utbredd skepsis mot bidrag och upplevelse av minskat ekonomiskt oberoende. 

Coronapandemin har inneburit ett tillfälligt avsteg från den inslagna bidragsvägen. Ersättningarna och villkoren i bland annat sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen förbättrades, vilket inte enbart ökade tryggheten för yrkesverksamma utan även dämpade de ekonomiska konsekvenserna av viruset. Här demonstrerar socialförsäkringarna sin styrka. Återstår att se om riksdagspartierna tar intryck och uppvärderar försäkringsidéen som stärker både individens oberoende och den svenska ekonomin. 

Håkan Svärdman

Samhällspolitisk chef på försäkringsfacket Forena

Missa inga nyheter - beställ Lag & Avtals kostnadsfria nyhetsbrev