”Arbetsgivarna lever högt på lojala medarbetare”

Britta Lejon fäster blicken på de vita och svarta pjäserna på schackbrädet på Cityterminalen i Stockholm.

De får stå orörda, trots att hon säger sig alltid försöka göra de modiga dragen. På dödsbädden vill hon inte ångra saker hon inte vågade.

– Innan man varit arbetslös eller förödmjukad offen­tligt kan man vara väldigt rädd för att sådant ska hända en och tro att livet tar slut då.

Britta Lejon vet att man oftast landar på fötterna.

32 år gammal tackade hon ja till att bli demokrati­minister under statsminister Göran Persson (S). Senare blev hon avsatt av samma minister.

I medierna fick hon kritik för att ha varit för osynlig på sin ministerpost och för att hennes stora uppdrag, demokratiutredningen, blev försenad. Hon var självklart ledsen över att inte få fortsätta som minister.

Så här sjutton år senare tycker hon att det nog hade varit bättre om hon fått ministeruppdraget tio år senare i livet. Men erfarenheten har varit bra både för den personliga utvecklingen och för att den lärde henne om hur politiken fungerar från insidan.

– Framför allt vet jag hur man som facklig part kan vara med och påverka.

Britta Lejon ägnade en stor del av våren åt att hålla i seminarier, skriva debattartiklar och träffa olika politiska företrädare i frågan om Arbetsförmedlingens nedläggning.

Hon frågar sig hur Sverige, som ett litet land i Europas periferi, ska lyckas rekrytera kompetensen som krävs när Arbetsförmedlingen monterats ner. Nyligen lämnade hon över ett förslag om en reformerad Arbetsförmedling till regeringen.

– Men det finns inga indikationer på att politikerna tagit till sig av innehållet än.

Britta Lejon kallar det ett historiskt misstag att lägga ner 132 av Arbetsförmedlingens 242 kontor. Hon efterlyser tid för reflektion.

– Hela organisationen ställer om sig, springer fort och vill vara duktig.

Britta Lejons röst får ett hårdare tonläge när hon kommer in på de statligt anställdas arbetssituation. Hon beskriver ett kompetenstapp när myndigheter utlokaliseras till andra delar av landet och menar att sprickan mellan stad och land växer.

Britta Lejon har personlig erfarenhet av vad som sker när en myndighet läggs ner. Som ung fick hon sitt första jobb på före detta Transportrådet efter en lång period som arbetslös.

– När jag till sist fick ett jobb jag trivdes med lades myndigheten ner efter bara tre år. Jag vet vad det gör med människor och en organisation. Det tar längre tid att bygga upp struktur och kompetens än att slå sönder det.

Britta Lejon har flyttat om livets schackpjäser flera gånger. Efter Transportrådet blev det en tid på kommunikationsdepartementet, innan hon 1994 blev ordförande för ST i Regeringskansliet. Hon har även bland annat varit ordförande för Svensk Biblioteksförening.

Om inte kongressen nästa år vill annat har Britta Lejon inga planer på att sluta som ST:s förbundsordförande. Nu ska organisationsgraden ökas. Om facken fortsätter tappa medlemmar är Britta Lejon orolig för att parterna till sist inte klarar att försvara den svenska modellen. Det blir nog fler sammanslagningar av fackförbund fram­över, tror hon.

Britta Lejon ser avtalsrörelsen som ett verktyg både för att skapa tryggare anställningsvillkor i den offen­tliga sektorn och för att göra villkoren mer attraktiva.

– Arbetsgivarna lever just nu väldigt högt på lojala medarbetare.

Hon är kritisk till att staten har större möjligheter än andra att visstidsanställa och anställa på korttidskontrakt.

– Jag ser egentligen inga skäl till det. Staten vet ju bättre än privata företag hur ekonomin för verksam­heterna ser ut.

Sina starka socialdemokratiska värderingar har Britta Lejon med sig sedan barnsben. Hon växte upp med mamma Anna-Greta Leijon, som bland annat var justitieminister i Olof Palmes regering, och pappa Anders Leion, som inte är en offentlig person. Föräldrarna gick isär när hon var sex år. De stavar efternamnet på olika sätt eftersom de kommer från två olika soldatsläkter. Britta stavar sitt efternamn på ett tredje sätt.

Men några politiska diskussioner runt matbordet var det aldrig hemma hos mamma.

– Nej, det fick hon nog av ändå. Däremot var det många diskussioner mellan farfar, som var mycket fackligt medveten, och pappa. Och det var inte roligt, säger Britta Lejon och ler.

Som barn var hon blyg och undvek helst att ge sig in i diskussioner och situationer med höjda röstlägen. Än i dag beskriver hon sig som mer eftertänksam än spontan.

Britta Lejon fick tidigt i livet se nackdelarna med ett politiskt engagemang. Hennes mamma var ofta hotad och utsatt i sin position. Livvakter var en del av familjens vardag.

– Okända människor kunde ringa på ytterdörren eller spotta på bussen.

Mamma Anna-Greta Leijon ansvarade under sin tid i regeringen för terroristlagstiftningen och var involverad i utvisningen av de terrorister som sprängde den västtyska ambassaden i Stockholm på 1970-talet.

I mars 1977 upptäckte Säkerhetspolisen att en grupp hade planerat att kidnappa Anna-Greta Leijon, som ett sätt att sätta press på den västtyska regeringen och få ut personerna som hamnade i fängelse efter händelsen.

Britta Lejon valde att själv bli engagerad trots alla avig­sidor hon sett med det.

– Jag vet att mamma är glad för det. Jag såg ju också hur mycket arbetet betydde för henne och hur bra hon mådde av det.

Britta Lejons engagemang sträcker sig upp på europeisk nivå. Som ordförande för den statliga delen av EPSU, European Public Service Union, kämpar Britta Lejon för arbetsvillkoren i de statliga verksamheterna också i andra länder. Hon väntar spänt på ett avgörande från EU-domstolen, som rör ett införande av en sorts ”europeisk mbl” för statliga verksamheter.

Federationen har stämt EU-kommissionen för att den inte har genomfört ett sådant färdigförhandlat euro­peiskt arbetsmarknadsavtal.

– Det kommer att ha betydelse för oss oavsett vad domstolen kommer fram till, säger Britta Lejon och reser sig från bänken intill schackbrädet.

En tjänsteresa till Köpenhamn är nästa punkt på agendan.