Arbetsgivaren betalar när arbetstagaren gör fel

2014 fick Arbetsmiljöverket utökade möjligheter att utdela sanktionsavgifter. På flera områden där Arbetsmiljöverket tidigare arbetat med inspektionsmeddelanden, förelägganden, förbud och hot om viten kunde de nu direkt besluta om sanktionsavgifter för arbetsgivare.

Sanktionsavgifter är i huvudsak bra men problem finns, då det i praktiken blir den enskilde anställde som avgör om arbetsgivaren kan drabbas av en sanktionsavgift eller inte. Tydliga exempel finns från Arbets­miljö­verkets föreskrifter Byggnads- och anläggningsarbete (AFS 1999:3). Sanktionsavgifter för överträdelser mot föreskriften har dömts ut, eftersom anställda inte följt de instruktioner de fått och orsakat sin arbetsgivare kostnader på upp till 400 000 kronor. Vanligen har arbets­tagaren inte använt fallskyddsutrustning eller passerat spärrade områden så att fallrisker uppstått.

Domstolarna menar att arbetsgivarna ansvarar för dessa överträdelser trots att anställda har en skyldighet att följa arbets­miljö­regler. Kammarrätten i Stockholm skriver i målet med nummer 4506-16: ”Arbetsgivaren har enligt lagen en skyldighet att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. Det är således upp till arbetsgivaren att leda och organisera arbetet så att olycksfall inte inträffar. Mot denna bakgrund kan enligt kammarrättens mening en enskild arbets­tagares agerande i sig inte anses utgöra en omständighet utanför bolagets kontroll.” Någon bortre gräns för arbetsgivaransvaret över vad anställda hittar på verkar inte finnas.

Arbetsgivare som inte kan bevaka sina anställda i realtid får då problem. Att utbilda och informera, muntligt och skriftligt, är inget skydd mot sanktionsavgifter om de sedan av oaktsamhet, slarv eller rent okynne struntar i reglerna. När man tar upp problemet med Arbetsmiljöverket och med de fackliga organisationerna föreslår de att arbetsgivare ska använda den ”arbetsrättsliga vägen” för att få efterlevnad av reglerna.

Vad de i klartext menar är att anställda som bryter mot reglerna ska sägas upp. Med det resonemanget finns tre stora problem. För det första är det arbetsrättsligt osäkert om försummelser av detta slag räcker till uppsägning, och om det gör det är det redan för sent när en sanktionsavgift dömts ut. För det andra talar vi ofta om branscher med stor arbetskraftsbrist där företagen förlorar ännu mer på att säga upp än vad de redan förlorat på sanktionsavgiften. Men den tredje viktigaste invändningen - är det verkligen så vi vill att arbetsmiljöarbetet ska bedrivas i svenska företag 2018?

Från arbetsgivarhåll vill vi i stället se resonligare regler kring jämkning av sanktionsavgifterna. Kan man visa att man gjort allt som rimligen kan krävas i form av utbildning, information och utrustning bör detta vägas in i helhetsbedömningen. Tolkningen av ”vidta alla åtgärder” i Arbetsmiljölagens andra paragraf i tredje kapitlet, som blivit praxis i domstol, är alltför vidsträckt och de anställdas motsvarande skyldighet i fjärde paragrafen har helt glömts bort.

Hans Eriksson, biträdande förhandlingschef på Plåt & Ventföretagen