Arbetsgivaralliansen: Orimligt om parter ställs utanför nya Las

Arbetsgivaralliansen har inte fått någon reell möjlighet att bidra till den största reformen av arbetsrätten i modern tid. Vi har därmed fråntagits chansen att möta upp de faktiska förändringsbehov gällande anställning och kompetensutveckling som finns på arbetsplatser inom våra kollektivavtalsområden. För även om partsöverenskommelsen i stora delar utgör en önskvärd och lämplig reglering så har den gjorts enbart av vissa parter på arbetsmarknaden utifrån deras behov av förändring.

Arbetsgivaralliansen har tillsammans med våra fackliga motparter löpande tagit fram lösningar gällande anställningar och omställning som passar våra branscher. Arbetsgivaralliansen tillhör det äldsta trygghetsrådet, TRS, som bildades redan 1972 och som har ett utbud som parterna på våra områden är mycket nöjda med. Tack vare vår fria ställning som arbetsgivarorganisation och vårt nära samarbete med de fackliga motparterna har utbudet i TRS kunnat utvecklats och branschanpassats över tid.

I och med partsöverenskommelsen tvingas vi till förändringar i TRS som vi inte ser behov av. Vissa förändringar som nu görs till exempel att visstidsanställda får rätt till omställning, har sedan länge funnits på vårt område. Vi har också farhågor om att vi kommer tvingas till förändringar som det inte finns behov av och som kan komma att innebära stora kostnadsökningar för våra medlemmar.

Arbetsgivaralliansens utgångspunkt är att både anställningsskydd och kompetensutveckling är frågor som parterna ska kunna förhandla och ingå kollektivavtal om på respektive område. Arbetsrättslagstiftning bör enligt den svenska modellen komma i andra hand. På så sätt som lagstiftningsarbete nu skett utan att samtliga områden på arbetsmarknaden aktivt fått medverka och påverka bör endast ske i yttersta undantagsfall.

Arbetsgivaralliansen riskerar att stängas ute från stora delar av regleringen som följer av partsöverenskommelsen eftersom vi inte är anslutna till Svenskt Näringsliv och eftersom några av våra motparter inte heller är anslutna till en central arbetstagarorganisation som har till uppgift att teckna så kallade huvudavtal. Parterna som tagit fram partsöverenskommelsen har varit tydliga med att det är en lösning som måste antas i sin helhet. Då borde alla parter på arbetsmarknaden garanteras möjligheten att nyttja helhetslösningen oavsett om man står utanför en centralorganisation, något annat blir orimligt.