Var löneavdrag en otillåten disciplinpåföljd?
Bakgrund: Skanska bedrev under 2002 arbeten på en byggarbetsplats i Sundsvall. Vid löneutbetalningen i mars 2002 reducerades lönen för ett antal arbetstagare med ett belopp motsvarande fyra timmars arbete. För en arbetstagare gjordes motsvarande minskning i lönen vid efterföljande löneutbetalningstillfälle. Byggnads yrkar att Skanska ska betala 1 500 kronor var till 29 arbetstagare och 50 000 kronor till förbundet i allmänt skadestånd.
Löneavdragen är inte baserade på frånvaro, utan är disciplinära bestraffningar. Enligt paragraf 62 i medbestämmandelagen krävs stöd i lag eller kollektivavtal för att vidta en sådan åtgärd. Något sådant stöd finns inte i detta fall.
Arbetsgivarparterna bestrider yrkandena. Löneavdragen är baserade på frånvaro och gjordes för att anpassa lönen till den faktiskt utförda arbetstiden under februari 2002. Det var inte arbetsgivarens avsikt att vidta en disciplinär åtgärd och den har heller inte framstått som en sådan. Om åtgärden skulle anses utgöra en disciplinär bestraffning som strider mot paragraf 62 i medbestämmandelagen, bör skadeståndet falla bort helt eller i vart fall jämkas.
Domskäl: Av paragraf 62 i medbestämmandelagen framgår att en arbetstagare inte utan stöd i författning eller kollektivavtal får åläggas disciplinära påföljder för brott mot medbestämmandelagen eller kollektivavtal.
Parterna är överens om att om Arbetsdomstolen skulle anse att Skanska har vidtagit en disciplinär bestraffning, så kan den inte stödjas på vare sig avtal eller författning. Huvudfrågan i målet gäller alltså om Skanskas åtgärd ska betraktas som en disciplinpåföljd eller inte.
Löneavdrag kan i sig utgöra en disciplinpåföljd. Förbudet i paragraf 62 i medbestämmandelagen avser endast fall, där det på en åtgärd eller underlåtenhet från arbetstagarens sida kan följa skadestånd enligt medbestämmandelagen. Detta kan bli fallet vid brott mot lagen eller vid brott mot kollektivavtal.
Parterna är överens om att kollektivavtalet föreskriver att den ordinarie arbetstiden per vecka är 40 timmar och att den enligt huvudregeln ska läggas ut med 8 timmar per dag under veckans fem första dagar. Om det är klarlagt att de berörda arbetstagarnas frånvaro står i relation till löneavdragen, utgör inte löneavdragen en otillåten disciplinpåföljd.
Utredningen ger visst belägg för att de berörda arbetstagarna begav sig till bodarna före arbetstidens slut för att tvätta sig och byta om. Utredningen visar emellertid inte att varje enskild arbetstagare gjorde så varje dag under februari 2002 och inte heller att var och en lämnade arbetet minst 15 minuter före arbetstidens slut. Inte heller visar utredningen att var och en gått in i bodarna före arbetstidens slut i sådan omfattning att det sammanlagt motsvarar fyra timmar. Det är därför inte klarlagt att varje berörd arbetstagare var frånvarande i en utsträckning som svarar mot löneavdraget.
Arbetstagarna var medvetna om att arbetsgivaren var missnöjd med deras tidhållning och att arbetsgivaren allmänt uttalat sig om möjligheten till avdrag på lönen. Däremot visar utredningen inte att arbetstagarna var medvetna om att Skanska avsåg att under februari månad 2002 anpassa lönen till en nivå som enligt Skanska motsvarade arbetad tid. Det är därför rimligt att arbetstagarna uppfattade löneavdraget som en allmän reaktion på den dåliga tidhållningen och inte som en anpassning av lönen till arbetad tid.
Löneavdraget var schablonmässigt eftersom Skanska inte hade gjort en exakt tidmätning och dessutom gjorde avdrag med samma belopp för alla arbetstagare. Syftet med åtgärden var därför att göra en markering.
Arbetsdomstolen anser sammanfattningsvis att löneavdragen utgjort en sådan disciplinpåföljd som avses i paragraf 62 i medbestämmandelagen. Eftersom Skanska inte haft stöd för en sådan åtgärd vare sig i författning eller kollektivavtal har bolaget brutit mot denna bestämmelse.
Belopp motsvarande löneavdragen betalades tillbaka till de berörda arbetstagarna vid löneutbetalningstillfället i maj 2002. De berörda arbetstagarna har i viss utsträckning gått till bodarna för att byta om innan arbetsdagens slut trots att de visste hur arbetsgivaren såg på detta. Skanska hade ambitionen att löneavdragen inte skulle träffa dem som höll arbetstiderna och inte heller vara större än vad som motsvarade den sammanlagda
tid som arbetstagarna lämnade arbetet för tidigt. Mot denna bakgrund är det skäligt att inte ålägga Skanska att betala skadestånd vare sig till de berörda arbetstagarna eller till förbundet.
Domslut: AD avslår Svenska Byggnadsarbetareförbundets talan. Domen var enhällig.
