Mobilitetspaketet ska inte ogiltigförklaras

Litauen, Bulgarien, Rumänien, Cypern, Ungern, Malta och Polen väckte år 2020 talan mot Parlamentet och Kommissionen och krävde att delar av det så kallade ”mobilitetspaketet” skulle ogiltigförklaras.

Mobiltetetspaketet var en omfattande reform som Parlamentet och Kommissionen klubbade igenom år 2020 och som bland annat syftade till att förbättra arbetsvillkoren för yrkesförare, men som också syftar till att uppnå en mer rättvis konkurrens mellan transportföretag och främja trafiksäkerhet.

I det mycket omfattande tvisten som resulterade i en dom om 234 sidor (1 496 numrerade stycken) var de arbetsrättsliga aspekterna av mobilitetspaketet centrala. De klagande medlemsstaterna invände särskilt mot mobilitetspaketets förbud mot att låta yrkesförare ha sin dygnsvila i sina fordon, den skyldighet som ålagts transportföretag att schemalägga förare så att de återvänder till sin utgångsplats åtminstone en gång per månad samt den nya definition som innebär att yrkesförare som utför transporter i ett annat land ska anses vara utstationerade arbetstagare.

Till grund för sitt yrkande om ogiltigförklaring anförde medlemsstaterna bland annat att reglerna var i strid med den fria rörligheten, EU:s likabehandlingsprincip, proportionalitetsprincipen och principerna om rättssäkerhet och berättigade förväntningar.

EU-domstolen konstaterade i sin dom att den EU-rättsliga fria rörligheten för tjänster som gäller för transporter är underställd särskilda regler. Transportföretagens frihet att utföra gränsöverskridande transporter inom EU är nämligen begränsad på så sätt att den kräver positiv lagstiftning från EU-lagstiftaren. Mobilitetspaketet är ett exempel på sådan lagstiftning.

EU-domstolen konstaterade att lagstiftarens syfte med mobilitetspaketet var att förbättra förarnas arbetsvillkor i syfte att uppnå en säkrare och mer socialt ansvarstagande transportsektor. Mot bakgrund av att Kommissionen och Parlamentet har ett brett mandat att lagstifta om transporter var mobilitetspaketet därför inte i sig i strid med EU-rätten.

Inte heller påverkar mobilitetspaketet möjligheten för transportföretag att fritt etablera sig i en annan EU-medlemsstat. Det argument som anfördes av de klagande medlemsstaterna om att reglerna skulle vara diskriminerande mot transportföretag som är belägna i unionens utkanter vann heller därför inte bifall. EU-domstolen konstaterade i denna del att ett transportföretag har möjlighet att fritt etablera sig i en medlemsstat som ligger närmare den plats där det har sin huvudsakliga verksamhet.

På en punkt fick emellertid de klagande medlemsstaterna rätt. Mobilitetspaketets skyldighet för transportföretag att organisera sin fordonspark så att alla fordon återvänder åtminstone en gång var åttonde vecka till sitt driftscentrum ogiltigförklarades. EU-domstolen menade i sin dom att Kommissionen och Parlamentet inte hade gjort en erforderlig proportionalitetsbedömning av denna skyldighets nödvändighet. Därför ogiltigförklarades den grunden.