Här är Lars Calmfors tre alternativ till industrins märke

I  6 F:s rapport ”Industrins lönenormering kan och bör reformeras”, som presenterades igår på ABF-huset i Stockholm pekar Lars Calmfors på flera problem med den nuvarande lönenormen, där industrin sätter lönemärket för hela arbetsmarknaden. Han menar att arbetskraftbristen på hemmamarknaden och i den offentliga sektorn talar för en förändring av dagens lönebildningsmodell. 

– Jag hoppas att min rapport kan bidra till en mer konstruktiv diskussion om lönemärkets framtid, även om reaktionerna från parterna i industrin och Svenskt Näringsliv hittills har följt det vanliga mönstret. Varje försök till nytänkande är som att väcka en ilsken getingsvärm som reflexmässigt sticker vilt omkring sig, säger han.

Lars Calmfors har försökt skissa på några förslag på förändringar av lönenormen, eftersom många menar att ingen hittills kunnat presenterat något alternativ.   

En första möjlighet professorn ser är att industrin fortsätter bestämma märket, men självmant beaktar förhållanden utanför industrin i högre grad.

Han konstaterar att det finns två sätt att tänka om industrinormeringen. Det ena är använda sig av konkurrenskraftsmodellen, som går ut på att titta på lönekostnadsökningarna i de europeiska konkurrentländerna. Det andra är att använda sig av inflationsmålsmodellen, som utgår från förädlingsvärdeprisökningar som är förenliga med inflationsmålet i hela näringslivet, alltså inte bara i industrin.

– Det skulle kunna göras genom att i Industriavtalet betona att industrins parter i högre grad ska bry sig om utvecklingen i hela näringslivet. Men man kan undra hur stor skillnad de skulle göra i praktiken.

Ett andra alternativ Lars Calmfors föreslår är att fler parter släpps in i industriavtalet:

– Industrins parter har själva talat om släppa in andra internationellt konkurrensutsatta branscher. Men det skulle inte adressera problemet med att hemmamarknadsorienterade branscher kan antas få en mycket bättre utveckling framöver än internationellt konkurrensutsatta.

Det tredje förslaget han föreslår är därför att släppa in några hemmamarknadsorienterade parter i lönenormeringen. Det tror han skulle göra en viss skillnad.

– Jag försöker inte precisera vilka parter det skulle vara fråga om. Men jag kan konstatera att Handels avtal ofta har ansetts sätta en andra märke för lågavlönade avtalsområden. Almega är förstås en annan uppenbar kandidat.

Lars Calmfors menar att skrivningarna i Industriavtalet också kan kompletteras med en formulering om att avvikelser från lönenormen kan vara önskvärd i svåra eller mycket svåra balanssituationer.

– Sådana avvikelser ska gälla uppåt vid stor arbetskraftsbrist och nedåt vid risk för stora prissänkningar.

Lars Calmfors ser dock en fara för att parterna kommer att ha olika uppfattningar om huruvida det är arbetskraftsbrist eller inte. Då skulle de viktigaste parterna kunna tillsätta en ”obalansnämnd” som kan göra bedömningar åt dem som på enskilda delar av arbetsmarknaden vill göra en avvikelse från märket. Föreslår Lars Calmfors.

– Det skulle inte vara formellt bindande, men kunde ändå ha ett visst inflytande. Möjligen kunde man tänka sig att Medlingsinstitutets beslut om vilka avtal som dess medlare ska medverka till kunde ta hänsyn till den här nämndens bedömning, säger Lars Calmfors.

Läs Lars Calmfors slutsatser i sin helhet i rapporten: ”Industrins lönenormering kan och bör reformeras”