Samordna arbetsrätten och migrationsrätten

När en arbetskraftsmigrant arbetar under villkor som avviker från arbetstillståndet, riskerar denna i dag utvisning, det vill säga att rätten att arbeta och vistas i Sverige upphör. Om en arbetsgivare begår misstag eller vilseleder en arbetskraftsmigrant drabbas alltså motparten i anställningsförhållandet. Att den enes felande inte endast gynnar denne ekonomiskt utan också drabbar den andre negativt, innebär inte bara att arbetsgivaren kommer att sakna incitament att följa reglerna utan också att arbetstagaren ges ett intresse att felaktigheter inte avslöjas. Resultatet är att det i princip blir enklare att exploatera migrantarbetare och att använda migrantarbete i lönedumpande syften.

För att hindra detta borde reglerna i stället ta avstamp i det arbetsrättsliga synsättet att parterna är ojämlika och att anställningsavtal i praktiken inte förhandlas, och föreskriva att den starkare parten som tagit fram villkoren är den som ska drabbas av sanktioner om arbetet strider mot någon lagregel.

De regler som bestraffar (med böter) den papperslösa som lönearbetar innebär att dessa arbetstagare vill hålla sig undan myndigheterna, och därmed blir de billigare och enklare att exploatera för skrupelfria arbetsgivare. Följderna blir förstärkt efterfrågan på papperslös arbetskraft och ökad irreguljär migration.

Straffhot riktade mot papperslösa arbetstagare leder dessutom till att dessa får ett intresse att dölja att arbetet alls ägt rum, och därmed skapas en form av intresse­gemenskap mellan arbetstagaren och arbetsgivaren, i konflikt med myndigheterna. I stället bör det arbetsrättsliga antagandet råda; den som efterfrågar arbetet ansvarar också för att det kommer till stånd – och straffhot bör därför aldrig riktas mot arbetstagare, utan mot arbetsgivare.

I ett system för arbetskraftsmigration av dagens modell, som drivs av arbetsgivarnas egna uppgifter om efterfrågan på arbetskraft, är det viktigt att principerna bakom regleringen av arbetsmarknaden präglar det migrationsrättsliga sanktionssystemet. Den arbetsrättsliga utgångspunkten är att arbetsgivaren är den överordnade parten och att denna ansvarar för att arbete utförs i enlighet med lagstiftningen; sanktioner riktas aldrig mot den som utför arbetet. Skulle dessa utgångspunkter inrama arbetskraftsmigrationen garanteras att migrantarbete inte förknippas med konkurrensfördelen att de är enklare att exploatera.

Om efterfrågan på arbetskraft ska styra migrationen, måste det alltså förhindras att migrantarbetare enklare än andra arbetstagare kan underbetalas eller alls inte betalas – i annat fall blir det efterfrågan på lättexploaterad arbetskraft som styr migrationen. Genom att sätta arbetsrättsliga utgångspunkter i främsta rummet regleras de komparativa fördelarna med migrantarbete och arbetsgivarnas efterfrågan på migrantarbetskraft styrs mot personer med särskild kunskap eller i bristyrken. På så vis garanteras samtidigt en arbetsrättslig nyckelfunktion; att se till att arbetsgivare som måste underbetala arbetskraften för att ha en chans i konkurrensen, avvecklas innan de hunnit slå ut andra verksamhetsutövare från marknaden.

Åtgärder för att stärka arbetskraftsinvandrares ställning på arbetsmarknaden (som utredningen Ju 2015:13 arbetar med nu) måste i princip bygga på bland annat dessa utgångspunkter: att sanktionssystemet aldrig riktas mot arbetstagarna; att arbetsgivaren står för risken att arbetet inte följer reglerna; att likabehandling mellan inhemsk och migrerad arbetskraft är eftersträvansvärd och att relationerna mellan arbetsgivaren och arbetskraftsmigranten bör vara fasta och möjliga att utkräva rättsligt redan från och med anställningserbjudandet som ligger till grund för arbetstillståndet.

Niklas Selberg

Doktorand i arbetsrätt, Lunds universitet