Låtsas förlora slaget för att vinna kriget

Till slut, i augusti, fick parterna stopp på ”eländet”. Nyheterna toppade med att regeringen backade, drog tillbaka lagförslaget om hälsoväxling. Arbetsgivarna tillsammans med facken hade vunnit.

Ungefär så såg det ut om man följde medierna och debatten om den så kallade hälsoväxlingen.

Arbetar man som vi på en publikation om arbetsrätt nöjer man sig inte med det. Det kan knappast vara hela bilden. Inte minst när såväl ministern som hennes boss är mer hem­tama i partsvärlden än i politiken, föredrar avtal och kompromisser framför lagar när det gäller arbetsmarknaden. En sådan förlust igen för ministern och hon kan fira ordentligt.

Hur såg spelet bakom ut? Först en påminnelse om ursprungsproblemet. Sjuktalen hade skjutit i höjden. Rejält och på kort tid. Den 6 april kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll till presskonferens i Rosenbad. Lagstiftningshotet dök upp. Förslaget gick ut på att arbetsgivarna skulle stå för en större del av sjukskrivningskostnaderna.

Protester om allt från att svaga grupper stängdes ute från arbetsmarknaden till att företag gick omkull.

Samtidigt var aktiviteten febril i korridorer och bakom stängda dörrar, avslöjar vår reporter Elisabet Örnerborg. En av de mest aktiva var Anders Hammarbäck. Hans uppgift var att, på minister Annika Strandhälls uppdrag, jobba mot lagförslaget.

För redan när lagstiftningshotet framfördes i april, fanns ett tydligt andra alternativ. Det syntes aldrig i den breda debatten: lagstiftningen gick att undvika och förslaget skulle dras tillbaka om parterna i stället visade att de var beredda att gemensamt jobba fram bra avsiktsförklaringar. Hammarbäck avslöjar att parts­alternativet hela tiden var huvudspåret.

Så hur avgjorde ministern hur mycket hon behövde skrämma upp parterna för att de skulle agera? Läs mer här: