Debattklimatet ger mig klimatångest

På 70-talet då alla barn sades vara rädda för bomben led jag dock av svår klimatångest. Jag hade läst att vi levde i slutet av en så kallad interglaciär period. Runt hörnet lurade istiden och det var kört för mänskligheten.

Klimatångesten slog till igen 2008 när jag recenserade Mark Lynas då så omtalade forskningssammanställning 6 grader: vår framtid på en varmare jord. Han byggde sin skräckskildring på FN:s klimatpanel och 2012 var ödesåret. Om vi inte hejdat koldioxidutsläppen till dess skulle jordens temperatur oundvikligen skena med enorma miljökatastrofer som följd. Mot slutet av detta århundrade, när medeltemperaturen stigit med sex grader, skulle så mänskligheten utplånas i metangasens eldstormar. Men innan dess väntade förödande havsnivåhöjningar, för inom sju år beräknades polarisen ha smält bort.

Livrädd försökte jag övertala vänner att lära våra barn att bli självförsörjande för att ge kommande släkten chansen att överleva apokalypsen. Men 2012 kom och gick men inget hände, inte ens de miljöengagerade jag genom åren har frågat kommer ihåg undergångsscenariot.

Trots risken att förvandlas till en konspirationsnisse i foliehatt kollade jag för något år sedan upp vad som blev av katastrofen. Och upptäckte att senare klimatpaneler inte alls var lika alarmistiska och att många av forskarnas förutsägelser inte slagit in, exempelvis redan passerade årtal för det isfria Arktis.

Enigheten var inte fullt så massiv om att medel­tempera­turens ökning, cirka 1 grad, är människoskapad i stället för en naturlig variation visavi de senaste 400 000 åren. Och med tanke på alla reviderade klimatförutsägelser så borde väl ovisshet vara normalläge; de bygger ju endast på modeller som kräver såväl mänsklig input av data som tolkningar.

Både kändisar och politiker surfar framgångsrikt på sommarens heta uppåtvindar medan jag minns både kalla och varma sådana. Klimatet har dessutom varierat långt innan det började bolma ur skorstenarna. Så hur kan man vara så säker och döma ut åsiktsavvikare som dårar på grundval av det osäkra fenomenet klimatvariation? Det är väl bättre att öppna åsiktskorridoren även i denna fråga.

Jag vill veta om det stämmer att Arktis is växer till på höstarna, att isbjörnsstammen är stabil och att sydpolen tvärtom inte smälter. Är det så att temperaturökningen avstannat i perioder under 1900-talet trots ständigt ökande koldioxidutsläpp och att andelen koldioxid i atmosfären var mycket högre när jorden var en isboll. Under slutet av de förra interglaciära perioderna var det varmare än i dag. Betyder det att medeltemperaturen, bortom vår kontroll, kommer att stiga ytterligare innan nästa istid? Och kan man inte få efterlysa lite offentlig för - motdebatt utan att bli kallad för ett av nutidens värsta skällsord - Trump, vilket hände mig häromsistens?

För det som också borde oroa handlar om att politiker kan ha satsat och ut­lovat oräkneliga miljarder på att åtgärda fel miljöproblem. Mindre resurser läggs då på att stoppa de föroreningar och utsläpp som verkligen hotar vår omvärld, anpassningar uteblir till kanske oundvikliga men naturliga klimatförändringar och vi påläggs meningslösa skatter och regleringar.

Jag har också klimatångest, men inför denna försiktigt hållna undrande krönika. Ångest, inte på grund av utomhus- utan för debattklimatet.