”Vi gör ju hela resan tillsammans från början”

Barnmorskan Elisabet Ulén har just den här vårdagen tjänstgöring på Älvsjö barnmorskemottagning, där hon träffar gravida kvinnor och deras partner för kontroller. De blivande föräldrarna är med i projektet Min barnmorska, där de så långt det är möjligt ska få ha samma barnmorska från inskrivningen på mödravården, genom förlossningen och även i eftervården. Vårdformen heter ”Caseload midwifery” och har sedan länge använts i Australien, Storbritannien och Danmark.

Hjärtslagen från barnet i Fanny Hernried Forslunds mage är lugna och regelbundna när Elisabet Ulén lyssnar på dem med doptonen. Hon mäter magen och kontrollerar den blivande mammans blodtryck. I rummet sitter den blivande pappan Petter Svensson och väntar på barnmorskans utlåtande. Allt ser bra ut.

Fanny Hernried Forslind är en av många gravida som känner oro inför förlossningen. Och just förlossningsrädda är den stora målgruppen för projektet, även om det är öppet för alla som vill ha kontinuiteten som erbjuds.

– Det känns bra att veta att det förmodligen blir någon av de fyra barnmorskorna i projektteamet som kommer att vara med oss under förlossningen, säger Fanny Hernried Forslind.

En liten grå låda med vita svanar på en av hyllorna i rummet är redan sprängfylld med tackort från nyblivna föräldrar som redan gått igenom hela processen. Hittills har ett 70-tal barn fötts inom projektet.

– Vi bygger upp en närmare relation med de här paren än man annars brukar ha. Även för oss barnmorskor blir det en annan känsla än vanligtvis. Vi gör ju hela resan tillsammans från början, säger Elisabet Ulén.

På skrivbordet står ett inramat foto­grafi av alla de fyra barnmorskorna som ingår i hennes projektteam. Fotografiet är bara en av flera åtgärder som syftar till att stärka de gravida kvinnornas relation till barnmorskorna. De fyra i teamet träffar alla kvinnorna vid några tillfällen så att deras ansikten ska vara välkända för alla mammorna.

Elisabet Ulén tvekade inte att söka till projektet när hon hörde att det skulle starta.

– Jag kunde få chans att jobba på det sätt som hjärtat säger åt mig att jag ska jobba, evidensbaserat och enligt beprövad erfarenhet.

Samvetsstressen hon tidigare känt under sitt långa yrkesliv har inte gjort sig påmind sedan projektstarten i september förra året. Tidigare har hon arbetat på Södra BB, som tillhörde Södersjukhuset, med en småskalig och familjecentrerad förlossningsverksamhet som nu är nedlagd. Hon har även frilansat som barnmorska i Norge. Där är det både mer personal och mindre stress, enligt Elisabet Ulén. Genom sina 18 år i yrket har hon sett hur det sparats på den svenska förlossningsvården.

– I Barnmorskeupproret pratade vi mycket om normaliseringen, att man börjar tycka att stressen är det normala. Det måste man, för annars blir det för tungt. Det är inte konstigt att det till sist blir ett läge där man känner att man inte räcker till. Något är ju fel.

Hon berättar att hon tagit beslutet att gå ur Vårdförbundet för att bli förtroendevald i Barnmorskeförbundet, som i januari ombildades från att vara ett professionsförbund till att bli en självständig fackförening inom SRAT.

– Det var en process att välja dem. Men jag tänker att det kan bli en chans att rätta till saker, säger Elisabet Ulén tankfullt.

Gravida Fanny Hernried Forslind sitter fortfarande kvar på britsen i rummet på Älvsjö barnmorskemottagning. Hon tycker att hon känner sig mindre orolig nu än i början av graviditeten. När det väl är dags för henne att föda har hon också mindre risk att drabbas av platsbrist.

– Oftast är det just tillgången på barnmorskor som är problemet. Vi följer ju med våra mammor in, säger Elisabet Ulén.

För henne är mycket av jobbet redan gjort när hon känner paret som kommer in på förlossningen. Annars brukar mycket av barnmorskans energi gå åt till att lära känna kvinnan och ta reda på vilket stöd hon behöver. Nu känner även hon sig mer avslappnad när hon jobbar i förlossningsrummet.

Några veckor efter att Lag & Avtal är på besök i Älvsjö är det en stor temadag om den nya arbetsmetoden på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Barnmorskor och andra intresserade från hela landet och även utomlands ifrån har samlats för att dela erfarenheter och lyssna på internationell forskning.

Elisabet Ulén tar en paus från konferensen och visar sjukhusets nya förlossningslokaler, där hon redan varit med några av sina ”mammor”. För lite mer än tre månader sedan hjälpte hon lilla Naomi Lam till världen. Hennes föräldrar, Nina Avdagic Lam och Norris Lam, är ett av paren som redan gått igenom hela processen i projektet. Förlossningen genomförde de tillsammans med Elisabet Ulén och en annan av teamets barnmorskor.

– Hur vanligt är det att man kommer ihåg namnet på sina fyra barnmorskor? frågar sig Nina Avdagic Lam när Arbetarskydd träffar henne i ett av förlossningsavdelningens rum för att tala om hennes upplevelse.

Hon valde att vara med i projektet, inte för att hon var förlossningsrädd, utan för att hon ville föda med hjälp av en metod som heter hypnobirthing. En metod som har inslag av meditation och visualisering av olika bilder under förlossningen.

Elisabet Ulén kände till metoden och kunde stötta henne.

– Jag var beredd att ta till smärtstillande läkemedel om det skulle behövas. Men jag kände en sådan trygghet i att ha Elisabet och Norris i rummet att jag kunde hålla mig till lustgasen, säger Nina Avdagic Lam.

Elisabet Ulén sitter bredvid henne på sängen och lyssnar.

Alla barnmorskorna i projektet är också schemalagda i den vanliga förlossningsverksamheten på sjuk­huset. Elisabet Ulén känner sig alltid välkommen till förlossningsavdelningen på Huddinge när hon kommer med någon av ”sina” mammor. Uppslutningen kring projektet är stor, även från ordinarie personal. Projektets barnmorskor arbetar med treveckorsscheman. Under den tiden har de sju beredskapsdygn. Var tredje helg är beredskapen i hemmet. Två vardagar under tre veckor är de i den ordinarie verksamheten.

– Då jobbar vi med de andra föd­ande också och inte bara med våra kvinnor. Det har nog bidragit till att det inte blivit någon ”vi och dom”-situation, tror Elisabet Ulén.

Den teorin håller Marie Ekborn med om. Hon är omvårdnadschef vid Karolinska universitetssjukhusets förlossningsavdelning och projektledare för Min barnmorska. Hon är också med på konferensen och berättar i en paus om projektet. På språng genom sjukhusets lokaler berättar hon att hon och ledningen varit särskilt noga med att förankra projektet ordentligt i hela personalgruppen på förlossningen. De har bland annat hållit informationsmöten innan beslutet togs, där alla kunnat framföra tankar och farhågor.

Den stora utmaningen för Marie Ekborn har varit att få till fungerande scheman för de medverkande barnmorskorna. Många gånger har hon tryckt på radera och börjat om. Det måste finnas utrymme för kreativitet, framhåller hon, vilket hon också tycker att hon har fått av ledningen. Eftersom arbetssättet är så nytt vet ingen ännu vilket upplägg som är det bästa. Det svåraste har varit att se till att varje barnmorska får tillräckligt mycket återhämtning. Hon jobbar nu själv som barnmorska i projektet under en period. Både för att bilda sig en egen uppfattning av hur det känns att jobba under dessa förhållanden, men också för att täcka upp en lucka i väntan på att en nyanställd barnmorska ska påbörja sin tjänst. Hon understryker vikten av att skynda långsamt.

– Jag känner det i teamet, att det här nästan är ett sätt att leva. Man är väldigt tajt med både kvinnorna och teamet. Även om du har en ledig dag kanske det kan vara svårt att stänga av jobbet. Det är något vi måste lära oss med tiden.

Varje morgon när Marie Ekborn vaknar utgår hon från att allt har förändrats sedan gårdagen. Tillsammans med barnmorskorna räknar hon antalet födslar. Sedan går de igenom hur det gick. Mötena hålls ofta via Skype, messenger och mejl. Alla är sällan på samma plats samtidigt. En barnmorska kan vara hemma och sova efter att ha varit på förlossningen hela natten. En annan kanske har dagpass på en mödravårdscentral och en tredje kan ha en ledig dag.

Målet är att nå en kontinuitet på 80 procent för de kvinnor som är inskrivna i projektet, men hittills har man överträffat målet och nått upp till 90 procent. Det innebär att några av mammorna kommer att bli förlösta av personal utanför projektet.

– Det är klart att det gör ont de gånger vi inte kan vara där, nu när vi har byggt upp den här relationen. Samtidigt måste man hålla som barnmorska i längden också, säger Marie Ekborn som för första gången fått vara med och skriva ett kollektivavtal. Ett som dessutom är skräddarsytt just för barnmorskorna i projektet.

Enligt avtalet som omvårdnadschefen tecknat med Vårdförbundets representant ska barnmorskorna ha minst elva timmars vila, samtidigt som vårdformen ska erbjudas 24 timmar om dygnet. Barnmorskorna får sin månadslön och ett fast tillägg på 6 000 kronor varje månad, i stället för jour- och beredskapsersättning, eftersom arbetsuppgifterna och antalet förlossningar kan variera från månad till månad. Barnmorskan Elisabet Ulén känner sig nöjd med den lösningen.

Arbetsmodellen som kallas ”case­load” används även i Sollefteå och i Uppsala. Skillnaden är att barnmorskorna i Min barnmorska har beredskap dygnet runt för att kunna bistå närhelst de deltagande kvinnornas förlossningar startar.

Tillbaka på barnmorskemottagningen i Älvsjö; Elisabet Ulén vinkar hejdå till de blivande föräldrarna Fanny Hernried Forslind och Petter Svensson för den här gången. Hennes arbetsdag på mottagningen fortsätter även efter lunch. Sedan är det dags att åka hem och vila några timmar.

– I kväll går jag på min beredskap. Det är alltid flera som är beräknade varje gång vi har det.

I treveckorsschemat har barn­morskorna i projektet beredskap sju arbetspass. Under beredskapstimmarna vistas de i hemmet och kan inte röra sig för långt hemifrån. De måste kunna infinna sig på förlossningen i Huddinge inom en timme. Ofta har Elisabet Ulén telefonkontakt med den gravida kvinnan innan det blir dags att åka in till förlossningen.

För Elisabet Ulén är det en utmaning med beredskapspassen att lyckas hålla sig tillräckligt utvilad. Hon måste orka med ett nattpass på förlossningen, även om hon gjort en del arbetsuppgifter dagen innan, som att åka på hembesök till någon av deltagarna som kommit hem med sitt barn.

– Att ha beredskap är en anspänning. I studier har man sett att barnmorskorna som har beredskap först får ett litet stresspåslag inombords. Det brukar lägga sig när man blir mer van vid arbetssättet. Jag känner mig tvärtom lugnare när jag får jobba på det här sättet. Just att inte ha samvetsstressen, att verkligen känna att det vi gör blir bra för familjerna gör så otroligt mycket.

Den svenska förlossningsvårdens stora kännetecken är att det är barnmorskan och inte läkaren som sköter hela mödravården, såvida det inte är något avvikande med graviditeten. Under projekttiden ska man försöka hitta en modell som passar för de svenska förhållandena, där de gravida kvinnorna till exempel har många fler mödravårdsbesök än i Danmark. Projektledaren Marie Ekborn tänker inte uppfinna hjulet på nytt. Därför har hon redan planerat in fler studiebesök utomlands till hösten för teamen. Hon ser caseload också som en möjlighet till vidareutveckling för de ofta mycket erfarna barnmorskorna som deltar.

– Det blir en större utmaning att få göra alla de olika delarna som ingår i vår yrkesroll. Egentligen är det så läkarna arbetar. De gör obstetrik, opererar och är på mottagning och arbetar med mödravård. Det här arbetssättet erbjuder barnmorskan variation, säger hon.

Projektet har redan fått mer medel från Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, för att kunna växa. Pengarna kommer från regeringens och SKL:s satsning på förbättrad förlossningsvård och insatser för kvinnors hälsa.

Ytterligare ett team har i skrivande stund startat vid Älvsjö barnmorskemottagning. Även vid Liljeholmens barnmorskemottagning finns barnmorsketeam som ingår i projektet. Alla barnmorskorna är dock anställda vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.

– Vår förhoppning att den här verksamheten ska få fortsätta, även efter projekttidens slut, säger Elisabet Ulén.

För Fanny Hernried Forslind och Petter Svensson gick förlossningen bra. Den 7 april kom deras lille son Robin till världen. Då var inte Elisabet Ulén med, men en annan av barnmorskorna i teamet hon känner väl.

– Vi var inne i sex timmar och allt gick jättebra, säger Fanny Hernried Forslind på telefon några veckor efter förlossningen.