Skärpta krav på arbetsgivares ansvar för rehabilitering

Bakgrunden till ändringen i social­försäkringsbalken, som träder i kraft den 1 juli, är att sjukfrånvaron ökat kraftigt under de senaste åren. Allt fler blir sjuka samtidigt som sjukskrivningarna blir allt längre. Framför allt har sjukskrivningar med psykiatriska diagnoser, som depression, utbrändhet och ångest, ökat kraftigt och är den vanligaste sjukskrivnings­or­saken för kvinnor och män.

Förhoppningen är att lagändringen ska förkorta sjukskrivningstiden för de längre sjukfallen. Socialförsäkringsbalken får en ny paragraf – 30:e kapitlet, paragraf 6 – som anger att det är arbetsgivarens skyldighet att ta fram en plan för återgång i arbete ”om det kan antas att den försäkrades arbetsförmåga kommer att vara nedsatt under minst 60 dagar”.

Arbetsgivaren ska senast den dag som den försäkrades arbetsförmåga har varit nedsatt under 30 dagar ha upprättat denna plan, i vilket det bör ingå anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder.

– Tidiga insatser är avgörande för att du ska kunna bli frisk och komma tillbaka till jobbet. Många arbetsgivare måste ta ett större ansvar, därför förtydligar vi nu deras skyldighet, förklarar socialförsäkringsminister Annika Strandhäll.

Lag- och förordningsförändringarna innebär också vissa kosmetiska förändringar. Namnet på det arbetsplatsnära stödet ändras till ”arbetsplatsinriktat rehabiliteringsstöd”, efter­som det också ska omfatta planering, genomförande och uppföljning. För detta får arbetsgivarna rätt till högst 10 000 kronor per anställd och år, med ett tak på 200 000 kronor per arbetsgivare.

Förutom detta kan arbetsgivaren få bidrag från bland annat AGS-fonden hos Afa Försäkring, där Svenskt Närings­liv och LO gemensamt avsatt medel till individuell rehabilitering för arbetstagare inom privat näringsliv samt kommuner och landsting.

Försäkringskassan får tillsynsansvar och en samordningsroll när det gäller hanteringen av rehabiliteringsplanerna, men någon större förändring av verksamheten innebär det inte.

– Det faller väl i linje med det ansvar vi redan har. Lagen är självklart ett förtydligande gällande arbets­givarens ansvar. Det blir ett ”ska” för någonting som tidigare varit rekommenderat eller önskvärt. Väldigt många arbetsgivare gör detta redan, men nu blir det ett lagstadgat ansvar. Vi ser det som en positiv sak eftersom det tydliggör ansvarsfördelningen och rollerna oss emellan, säger Karin Olsson, områdeschef inom sjukförsäkringen på Försäkringskassan.

För Försäkringskassan är de nya direktiven ganska okomplicerade, men desto mer krångligt har det varit att ta fram informationsmaterial och blanketter.

– Vi har konstaterat att det ligger i vårt intresse att planerna blir av bra kvalitet och att de har ett likartat ut­seende, så vi ska ta fram en blankett. Vi vill ju inte ha in 7 000 olika varianter. Arbetet görs tillsammans med arbetsgivarorganisationerna för att blanketten ska bli ett användbart verktyg för arbetsgivarna. Det har varit en ganska komplicerad process eftersom vi inte fått mer vägledning än det som står i lagen. Blanketten är inte klar än, men den kommer att vara klar i tid, säger Karin Olsson.

I sina remissvar har i stort sett alla arbetsgivarorganisationer uttryckt missnöje med kravet på obligatoriska rehabiliteringsplaner. Svenskt Näringsliv avstyrkte förslaget och menade bland annat att det ”innebär en ytterligare regelbörda för företagen, som dessutom kommer att vara svåra eller meningslösa att leva upp till”.

Ökad och tidsödande byråkrati, krångligt för småföretag, problem med samverkan med Försäkringskassan och svårt att kunna upprätta en plan om arbetstagaren är ovillig till detta, var andra invändningar.

– Jag har jobbat med många rehab­ärenden, där arbetsgivaren redan från start tagit in stöd från alla håll. Ett jätteproblem är att Försäkringskassan ofta är svåra att nå. Det är många gånger där det brister, och nu kommer ett större ansvar att läggas på dem. Om arbetsgivarna ska vara duktiga på att göra rehabplaner, så borde Försäkringskassan bli mer aktiv och tillgänglig, påpekar Jessica Stålhammar, arbetsrättsspecialist och delägare i den affärsjuridiska advokatbyrån Wesslau Söderqvist.

Almega invänder mot att den ökade sjukskrivningen av psyko­social karaktär har en svag koppling till arbete och har svårt att se att arbetsplatsen har lösningen på ohälsan. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) var däremot positivt inställd till regeländringen. Så är det också inom kommunal- och landstingssektorn med de största problemen med fler sjukskrivningar än övriga delar av arbetsmarknaden.

Efter lagändringen kommer inte Försäkringskassan att kunna granska och återkoppla varje rehabiliteringsplan. Det är också svårt att bedöma varje enskild plan, eftersom de måste individanpassas. Men det betyder inte att arbetsgivaren kan låta jobbet vara ogjort.

I förarbetet till lagen står det att om planer håller låg kvalitet eller om arbetsgivaren underlåter att ta fram planer bör Försäkringskassan anmäla detta till Arbetsmiljöverket. Vilket kan betyda att arbetsgivaren åläggs bland annat vite, skadestånd, sanktionsavgift, företagsbot, skadestånd och även straffansvar i form av böter.

Om nya kravet på rehabiliteringsplaner kommer att leda till någon förändring av sjuktalet återstår att se.

– Det är många faktorer som styr resultatet och det är många parter inblandade i den här processen. Det beror nog på hur mycket Arbets­miljö­verket kommer att driva frågan och kanske fackförbunden också. Men om alla parter ligger på kan det bli en bra produkt av det, säger arbetsrätts­advokaten Jessica Stålhammar.