Sinander: Löjeväckande av ARN om pilotstrejken

Att det nu står klart att en arbetsgivare är skyldig att betala kompensation till flygpassagerare vid förseningar på grund av strejk är ett viktigt förtydligande. Även om frågan som EU-domstolen avgjorde i snäv mening är konsumenträttslig, har avgörandet betydelse för maktbalansen på den hårt konkurrensutsatta flygarbetsmarknaden.

Om EU-domstolen skulle ha kommit fram till samma slutsats som generaladvokaten och Allmänna reklamationsnämnden, ARN, skulle inte de stridsåtgärder som vidtas av normalt sett kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationer få lika stor ekonomisk effekt hos arbetsgivaren som vilda stridsåtgärder. Det skulle i sin tur riskera att rubba de incitamentsstrukturer som finns i den svenska arbetsmarknadsmodellen och som går ut på att kollektivavtal ska hållas och som tillåter att stridsåtgärder vidtas när det inte finns kollektivavtal.

Generaladvokaten anförde i sitt förslag till avgörande att flygbolaget inte har något inflytande över fackföreningen som utlyser strejken och att en strejk därför ska anses vara en yttre omständighet som flygbolaget inte kontrollerar.

Till den slutsatsen kom även ARN som också lät de bakomliggande omständigheterna i fallet ligga arbetstagarsidan till last. Såväl generaladvokatens förslag som ARN:s vägledande beslut vittnar om anmärkningsvärt dålig förståelse för en kollektivavtalsreglerad arbetsmarknad.

Både generaladvokatens och ARN:s tolkningar skulle ha kunnat ge upphov till en bakvänd ordning där arbetsrättsligt lovliga strejker skulle komma att bedömas i konsumenträttsliga sammanhang för att fastställa vilken sida som var klandervärd. Det skulle vidare leda till den absurda konsekvensen att vilda strejker inte skulle anses vara extraordinära i enlighet med Krüsemann-domen, medan lovliga strejker skulle anses vara extraordinära. Indirekt skulle en sådan utveckling ge mer makt till de som inte följer de arbetsrättsliga reglerna eftersom deras stridsåtgärder skulle bli mer ekonomiskt kännbara.

Det är en sak att generaladvokaten tar ut svängarna i sitt förslag till avgörande. Man kan rent av argumentera för att det är det som är generaladvokatens roll och uppgift. När det föreligger skillnad mellan generaladvokatens förslag och den slutliga domen kan slutsatsen dras att de överväganden som generaladvokaten har lyft har beaktats och förkastats.

Att en låtsasdomstol som ARN däremot tar sig ton att meddela ”vägledande avgöranden” i svårtolkade EU-rättsliga frågor är löjeväckande och farligt för rättsskipningen.

Enligt artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt får en domstol fråga EU-domstolen om EU-rättens betydelse. För att ett organ ska anses vara en domstol i denna artikels mening krävs bland annat att dess behörighet är tvingande.

ARN:s behörighet är inte tvingande utan ett frivilligt alternativ till allmän domstol. Att ARN väljer att själva tolka EU-rätten på ett sätt som dessutom är offensivt jämfört med gällande EU-praxis ger närmast intryck av att ARN anser sig vara en prejudikatinstans. I praktiken är det olyckligt eftersom det kan antas att många konsumenter söker sig till ARN:s hemsida och där ser deras vägledande avgöranden.

Från ett arbetsrättsligt perspektiv är EU-domstolens dom bra eftersom den tar hänsyn till arbetsrättens särdrag och kollektivavtalsregleringens inneboende incitamentsstrukturer. Om dessa ska ändras bör det göras genom arbetsrättslig lagstiftning och inte indirekt med konsumenträttsliga tjuvnyp.

Missa inga nyheter - beställ Lag & Avtals kostnadsfria nyhetsbrev