Sextrakasserad fick upprättelse

Många unga kvinnor vågar inte anmäla när de blir sexuellt trakasserade på jobbet. De är rädda att bli ifrågasatta och ser små chanser till upprättelse. Inte minst #metoo-kampanjen har riktat fokus mot detta problem.

Anette, som utsattes för grova kränkningar av sin arbetsgivare, har motsatt erfarenhet.

– Det var en stor lättnad när folk trodde på vad jag sa. Jag lyckades berätta på ett sådant sätt att alla förstod vad som hade hänt. Det var det bästa med domen och uppgörelsen, säger hon.

Anette hade fått ett nystartsjobb via Arbetsförmedlingen. Innan den första arbetsveckan var över började de sexuella trakasserierna.

Vid ett tillfälle tvingades hon dricka stora mängder alkohol. Hennes chef hotade med att anställningsavtalet ännu inte var påskrivet. Sedan utsatte han henne för sexuella närmanden.

I slutet av första anställningsmånaden kontaktade Anette Arbetsförmedlingen. Hon mådde extremt dåligt, hade ångest och sömnsvårigheter.

– Handläggaren sa att jag inte fick gå tillbaka till jobbet. Hon uppmanade mig att ringa facket. Jag var rätt så förstörd, men av hennes råd förstod jag vad jag skulle göra.

När arbetsplatsen är olämplig agerar Arbetsförmedlingen. Den kan ta bort företaget från olika insatser med arbetsgivarstöd och kan avstå från att medverka vid rekrytering och annonsering.

Anette grät när hon ringde till Unionen.

– Men jag fick förtroende för kvinnan som svarade. Hon kopplade ihop mig med en ombudsman och senare fick jag stöd av förbundets jurist.

I råden ingick polisanmälan.

– Det var grymt läskigt med polisanmälan, men när jag väl var på polisstationen kändes det bra. För mig var steget före det jobbiga. Så var det hela tiden.

Anette har flera gånger varit tvungen att berätta sin historia och i minnet återuppleva de grova övergreppen. Det har skett för facket, för polisen, i domstolen och vid arbetsrättstvisten.

– Jag visste vad som skulle komma och var förberedd. Ett bra ombud är A och O i dessa situationer. Mitt ombud var en verklig stöttepelare i båda målen.

Mannen blev straffad, även om hovrätten mildrade tre månaders fängelse till villkorlig dom och samhällstjänst. Skadeståndet i brottmålet var heller inte högt.

– Han gör nog inte om det här en gång till. Jag upplevde att han tyckte hela processen var jobbig. På så sätt är straffet bra.

När brottmålet var avgjort skulle den arbetsrättsliga delen klaras ut. Ekonomin i mannens företag var nu så pass dålig att konkurs var ett reellt hot. Anette kom i samråd med Unionens jurist Lisa Melin fram till att en förlikning skulle accepteras.

Skadeståndet blev betydligt lägre än vad Unionen krävt i sin stämningsansökan.

– Jag kände att jag ändå fått upprättelse. Han hade förlorat brottmålet.

Anette skulle gärna se att fler kvinnor gör anmälan när de har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Kanske kan hennes eget fall vara ett gott exempel.

– Jag hoppas det kan ge andra kvinnor styrka. Det är tufft att gå igenom det här, men det går.

För Lisa Melin, som var Unionens jurist i fallet, var det oerhört viktigt att stötta Anette på ett bra sätt. På sitt bord hade hon fått det grövsta fall av sexuella trakasserier som hon sett under sina år på förbundet.

– Jag lade mycket tid på att förklara processen för henne. För att orka gå igenom processen måste man förstå och känna sig trygg med vad som händer.

Inte alla kvinnor har samma styrka som Anette och genomför stämningen av arbetsgivaren. Enbart i det arbetsrättsliga målet, som ledde till förlikning i september förra året, hade parterna tre förberedande förhandlingar.

– Vi tror att det finns ett stort mörkertal med kvinnor som inte orkar gå igenom en rättsprocess. Då kanske kvinnan i stället väljer att sluta på före­taget och tar ett annat jobb.

Flera små saker vid sidan av den juridiska bedömningen är viktiga.

En är att vara tillgänglig och snabbt kunna svara på de frågor som kvinnan har. En annan är att träffa henne i god tid före förhandlingarna i rätten på en plats utanför domstolen och komma dit tillsammans. En tredje är att ha ett enskilt rum i domstolsbyggnaden som man kan dra sig tillbaka till under pauser.

Är någon del av processen särskilt jobbig för den drabbade kvinnan?

– Ett tufft moment är när stämningsansökan skickas in. Då är många rädda för hur stort det kommer att bli. Men allra jobbigast är förhandlingen i domstol. Kvinnan måste gå dit och se sin arbetsgivare igen. Även den som är väldigt självsäker blir nervös då.

Ibland var det tungt för Anette, trots hennes mod. En sådan stund var när hennes fall började valsa runt i sociala medier.

– Då påminde jag henne om att det var arbetsgivaren, inte hon, som skulle skämmas.

Fotnot: Anette heter egentligen något annat.