Rapport: Använd Kanadas metod mot trakasserierna

Stödet för att med kollektiv­avtalet bekämpa sexuella trakasserier är starkt på internationell nivå, inte minst efter ILO-konventionen mot våld och trakasserier i arbetslivet som antogs i juni förra året.

Konventionen anger att kollektivavtalet är ett sätt att genomföra den, och i förarbetena finns exempel från Kanada.

– Det är med stor sorg jag ser hur våra myndigheter fortfarande tror att det går att informera bort problem som sexuella trakasserier. De orsakas av ingrodda normer, och för att bekämpa dem behöver vi det kraftfulla verktyg kollektivavtalen är. De kanadensiska kollektivavtalen har sedan länge ett starkt fokus på mänskliga rättigheter. I dem är det en självklarhet att reglera sexuella trakasserier, säger Lena Svenaeus.

För att hjälpa svenska fackförbund på traven har hon tillsammans med LO släppt rapporten Kanada­modellen – kollektivavtal i kampen mot sexuella trakasserier som presenterades på ett seminarium i mitten av febru­ari. Lena Svenaeus belyser brister i det svenska systemet som reglering i kollektivavtal kan läka, med jämförelser i den så kallade Kanada­modellen.

Med tre stora kanadensiska fackförbund som förebild pekar rapporten främst ut tre områden där svenska fackförbund skulle kunna lyfta upp sexuella trakasserier på förhandlingsbordet. Sexuella trakasserier från tredje man är det första. I dag är det inte reglerat i svensk lag, trots att tredjemansvåld är vanligt i den mest utsatta gruppen på arbetsmarknaden: unga kvinnor med osäkra anställningar.

– Arbetsmiljölagens allmänna formulering om att arbetsgivaren ska tillhandahålla en god arbetsmiljö är helt otillräcklig. Det saknas skydd mot tredjemans våld i Sverige. Inget är reglerat om utredningsskyldighet eller riskanalys. Framför allt saknar vi regler om hur en utredning ska gå till, konstaterar Lena Svenaeus.

Här kan avtalet innebära att arbetsgivaren förbinder sig att tillhandahålla information om tidigare trakasserier från patienter, kunder, elever och ­andra. Det ger underlag för hur fackförbundets rekommendationer för skyddet mot trakasserier ska utformas. I avtalet ska anges vem på arbetsgivarsidan som har ansvaret för att rekommendationerna genomförs, inom vilken tid det ska ske och formerna för uppföljning. Skyddskommittén kan bevaka att rekommendationerna iakttas.

Procedurer för anmälningar och utredningar är det andra området. Diskrimineringslagen säger ingenting om hur en anmälan ska utredas, och rapporter har visat att sådana procedurer ofta saknas på arbetsplatserna. En reglering i avtal skulle enligt rapporten säkra en snabb, professionell och opartisk process.

– Jag upplever när jag pratar med ombudsmän och jurister att det ­råder stor förvirring om vem som ska utreda. Här finns en stor lucka som jag hoppas kan läkas genom kollektivavtal.

Det tredje området är utbildning. Delvis utbildning av ansvariga, ombudsmän och professionella utredare. Men också av samtliga medarbetare på arbetsplatserna. Här framhåller Lena Svenaeus att offret ska vara i ­fokus. Vid i stort sett alla sexuella trakasserier på arbetsplatser finns ­tysta vittnen. Med utbildning ska ­modet att agera öka.

– Jag hoppas att vi kan få se kollektivavtal som så småningom kan bli stilbildande. Det är gammal facklig logik att om en fråga är högt prioriterad så ska den in i kollektivavtalet. Och vill man ha idéer för hur man kan jobba med frågan inom facket så tycker jag att rapporten ger ny luft i lungorna.