MBL-special: Polisförbundet hörde aldrig tutan

Rikspolisstyrelsen, Statens kriminaltekniska laboratorium och 21 polismyndigheter skulle omorganiseras till en enda polismyndighet.

Men hade staten mbl-förhandlat inför den stora omorganisationen?

– Vi tyckte att de inte hade fullgjort förhandlingsskyldigheten enligt mbl. Därmed fick vi inte tillfälle att föra fram våra synpunkter, säger Polisförbundets ordförande Lena Nitz.

Den kommitté som hade tillsatts för att genomföra omorganiseringen ansåg att den förhandlat nog.

Polisförbundets 20 000 medlemmar placerades in i den nya organi­sationen bland annat efter postnummer och bokstavsordning. Polisernas inplacering var preliminär, det var parterna överens om under förhandlingen i augusti 2014. Det var bara det att kommittén och förbundet hade olika tolkningar av vad ”preliminär” betydde.

Kommittén ansåg att den var preliminär för att den kunde komma att ändras under hösten på grund av den stora rörligheten inom polisen. Facket trodde att de riktiga mbl-förhandlingarna skulle hållas när den nya myndigheten var på plats den 1 januari 2015.

När Polisförbundet förstod att de ”preliminära” inplaceringarna var de som skulle gälla från årsskiftet stämde förbundet staten genom Arbetsgivarverket till Arbetsdomstolen.

– Många av de problem vi har i dag kommer från det hastiga beslutet att placera våra medlemmar i den nya organisationen. Det var därför vi drev frågan, säger Lena Nitz.

Svaret från domstolen kom strax före jul förra året. Arbetsdomstolen skriver att det står det helt klart att frågor om hur arbetstagarna indelas i arbetsgrupper och arbetslag typiskt sett är sådana som en facklig organisation vill få tillfälle till förhandling om (domen 76/16).

Läs också:

Inplaceringen av arbetstagarna i den nya organisationen behandlades visserligen vid augustiförhandlingen, anser domstolen. Men genomförandekommittén hade inte gett Polisförbundet sådan information och sådant underlag att förbundet haft möjlighet att lämna synpunkter på inplaceringen på individ- och gruppnivå. Inte heller kom frågor om inplaceringen av arbetstagarna i arbetsgrupper och arbetslag mot bakgrund av varje individs kompetens och verksamhetens behov att bli föremål för förhandling enligt paragraf 11 i medbestämmandelagen.

Att Arbetsdomstolen så tydligt skriver detta gläder Polisförbundet.

Lena Nitz:

– Visst, arbetsgivaren är den som i slutändan bestämmer. Bara för att vi förhandlar betyder det inte att det blir facket som bestämmer. Men om vi hade fått föra fram våra synpunkter och arbetsgivaren lyssnat till dem, så hade vi inte varit där vi är i dag. Det visar domen.

Varför krävde Polisförbundet så mycket som 10 miljoner i skadestånd?

– Det gällde alla våra medlemmar, varenda en, då blir det en hög summa. Var nivån skulle ligga i en sådan här stor omorganisation hade inte prövats tidigare.

Genom att tro att det var den nya Polismyndigheten som skulle mbl-förhandla när den trätt i kraft den 1 januari 2015 – och inte genomförandekommittén – har Polisförbundet varit medvållande i tvisten, anser domstolen. Därför jämkas skadeståndet till 200 000 kronor och vardera parten får stå för sina egna rättegångskostnader.

– Här har vi en läxa att lära. Vi tyckte vi var tydliga med hur vi resonerade.

Lena Nitz förklarar att om kommittén hade varit tydligare med hur den resonerade kunde den ha svarat ”Jo, det är vi som ska mbl-förhandla”.

Skadeståndet på 200 000 kronor är ändå det högsta, visar Lag & Avtals genomgång av de senaste fem årens domar som gäller samverkansdelen i mbl.

Lena Nitz betonar att det var ett jämkat skadestånd och inget att säga något om. Men rent generellt anser hon att skadeståndet ska ligga på en sådan nivå att arbetsgivaren måste tycka att det är värt att förhandla.

– Det får inte vara så att arbets­givaren kalkylerar med ett lågt skadestånd och struntar i att förhandla.

”Många av de problem vi har i dag kommer från det hastiga beslutet att placera våra medlemmar i den nya organisationen.”