”Lagstadga inte lojalitetsplikten”

Arbetsrätten är i stark förändring och ett stort antal lagförslag diskuteras för tillfället. Utöver åtgärderna med anledning av covid-19 är anställningsskyddet i stöpsleven (SOU 2020:30), EU föreslår regler om minimilön (COM(2020) 682), tre nya direktiv genomförs: visselblåsardirektivet 2019/1936 (SOU 2020:38), direktivet 2019/1158 om balans mellan arbete och fritid (SOU 2020:81) och det så kallade arbetsvillkorsdirektivet 2019/1152. I anslutning till genomförandet av det sistnämnda direktivet har tyvärr en viktig problematik hamnat i skymundan. Förslaget att lagfästa den arbetsrättsliga lojalitetsplikten bör inte genomföras.

Utredningsbetänkandet (Ds 2020:14) som föreslår hur arbetsvillkorsdirektivet nu ska genomföras i svensk rätt redovisar ett omfattande och gediget arbete som, med ett viktigt undantag, kan ligga till grund för lagförslag om genomförandeåtgärder.

Arbetsvillkorsdirektivet innebär många spännande nyheter för arbetsrättens del; förbud mot förbud av parallellanställning, minsta förutsägbarhet i arbetet, rätt att få svar på begäran om övergång till annan anställningsform med mera. Det är i och för sig problematiskt att diskussionen om anställningsskydd och kompetensutveckling med anledning av Toijer-utredningen inte beaktade arbetsvillkorsdirektivets regler i ämnet.

Om betänkandets förslag antas av riksdagen skulle det innebära att den arbetsrättsliga lojalitetsplikten inte längre skulle vara oskriven rätt, utan följa direkt av lag. Utredningsbetänkandet presenterar inte någon utförlig analys av effekterna för arbetsrättens del om förslaget skulle gå igenom.

Eftersom förslaget är att kodifiera något som redan gäller enligt oskriven rätt blir föreställningarna om räckvidden i den existerande lojalitetsplikten av avgörande betydelse för rättsläget om lagstiftaren skulle följa förslaget. Härvidlag kan man notera att utredningen beskriver den befintliga lojalitetsplikten som mer långtgående än vad man annars brukar utgå från. Dessutom är beskrivningen av gällande rätt något svävande, förenklande och motsägelsefull. Oklarheterna kring beskrivningen av rättsläget skulle alltså följa med till den nya lagregeln, om lagstiftaren skulle följa utredningens förslag. Vilken betydelse som rättskälla ska det existerande rättsliga materialet om lojalitetsplikten ha i framtiden? Är det överspelat till förmån för utredningsbetänkande och proposition?

Att som föreslås lagfästa en av flera oskrivna rättsprinciper skapar osäkerhet kring vilken ställning som andra sådana principer i framtiden ska ha i arbetsrättsliga sammanhang. Är det meningen att vi ska dra slutsatsen att den här typen av principer numera behöver lagstöd för att vara gällande, och att de principer som inte lagfästs alltså inte är relevanta längre? En effekt av genomförandet av förslaget om lagfästande av lojalitetsplikten kan få den effekten att betydelsen av oskriven rätt minskar i arbetsrätten. Utredningens förslag är att lagfästa lojalitetsplikten i en ny bestämmelse som reglerar förbud mot parallellanställning. Mot denna bakgrund uppstår på liknande sätt osäkerhet kring vad som gäller för lojalitetsplikten utanför den aktuella regelns tillämpningsområde.

Även rättsläget utanför arbetsrättens område kan komma att förskjutas. Ibland annat den allmänna avtalsrätten, associationsrätten och försäkringsrätten anses en oskriven lojalitetsplikt gälla mellan parterna (ägarna). Frågan blir då vilka slutsatser som ska dras för dessa rättsområdens vidkommande om lagstiftaren inte skulle lagfästa lojalitetsplikten också på dessa områden? Ska lojalitetsplikten i framtiden anses vara mindre betydelsefull i avtals-, försäkrings- och associationsrätten utan uttrycklig lagreglering?

En ökad betydelse för rättsliga argumentationer med stöd i lojalitetsplikt står i vissa avseenden i konflikt med idealen bakom den svenska modellen för arbetsmarknadsrelationer. Lojalitetsplikten utgår från ålderstigna allmänna civilrättsliga principer, medan arbetsrätten ju handlar om att förskjuta rättsläget från vad som skulle gällt med tillämpning av dessa. Den allmänna civilrättens betydelse som arbetsmarknadsreglering ökar således, medan arbetsmarknadens parters möjlighet att självständigt reglera i motsvarande mån minskar. Eftersom lojalitetsplikten är en öppen och allmänt hållen norm skulle Arbetsdomstolens betydelse för regleringen av arbetsmarknaden öka som följd av starkare fokus på lojalitetsplikt i arbetsrätten – det blir domstolen som i rättstillämpningen får fylla lojalitetsplikten med konkret innehåll.

Vidare är själva lagförslaget behäftat med ett antal problem. Den lagregel som föreslås föreskriver endast att lojalitetsplikt gäller mellan parterna i anställningsförhållandet, det vill säga. det enda som föreskrivs i lagen är att en oskriven rättsprincip gäller. Detta sätt att stifta lag på avviker från det gängse mönstret för lagregler som bygger på rekvisit och rättsföljder.

Om lagstiftaren faktiskt skulle lagfästa lojalitetsplikten, måste denne gå vidare och axla ansvaret för att förklara och förtydliga vilken räckvidd och betydelse denna rättsprincip konkret ska ha för anställningsförhållandets innehåll, och detta skulle kräva mer omfattande analyser än de som redovisas i betänkandet.

Det liggande förslaget är dessutom ensidigt i så motto att det endast utvecklar arbetstagarens lojalitetsplikt. Men, eftersom lojalitetsplikten i avtalsförhållanden anses vara ömsesidig – dvs. gälla för båda parter – måste lagstiftaren utförligt och tydligt definiera också arbetsgivarens lojalitetsplikt i relation till arbetstagaren (utöver vad som följer av enskilda lagregler), något som alltså saknas helt i utredningens förslag.

EU-rätten kräver inte att lojalitetsplikten lagregleras, (den aktuella direktivregeln är fakultativ, och måste inte genomföras i nationell rätt), och inte heller i övrigt kan betänkandet visa på något behov av en lagregel om lojalitetsplikt eller att någon relevant intressent skulle ha efterlyst en sådan.

Det skulle sammanfattningsvis vara förknippat med stora risker för både svåröverskådliga och oönskade förskjutningar av rättsläget att lagfästa lojalitetsplikten i anställningsförhållandet på det underlag som presenteras i utredningsbetänkandet. Förslaget att lagfästa den arbetsrättsliga lojalitetsplikten bör avvisas.

Niklas Selberg

Universitetslektor och forskare i bland annat arbetsrätt

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet

Missa inga nyheter - beställ Lag & Avtals kostnadsfria nyhetsbrev