Lag & Avtals första chefredaktör: Då var mbl något mystiskt

Gösta Grassman gör ett besök hos Lag & Avtal i kontorslandskapet på den nya Stockholmsadressen. Det är snart 40 år sedan Stiftelsen Arbetsrättslig Tidskrift hörde av sig till honom. Gösta Grassman var då journalist och fackklubbsordförande på Veckans Affärer. Stiftelsen ville ge ut en tidning för att sprida kunskap om de nya arbetsrättsliga lagarna som kom på 70-talet, däribland med­bestämmandelagen. Tidningen skulle vara instrumentell, ett redskap för såväl arbetsgivare som arbetstagare.

– Jag hade skrivit om sådana frågor för Veckans Affärer och som ord­förande för fackklubben där tampats med Bonniers, säger Gösta Grassman.

Han fick några månader på sig att förbereda projektet. Stiftelsen, med Arbetsdomstolens dåvarande chef Hans Stark som ordförande, ville kalla tidningen Arbetsrättslig Tidskrift.

– Att tidningen skulle heta Lag & Avtal var mitt förslag. Det ligger bra i munnen.

Arbetsdomstolen hade hunnit döma i fyra mål i enlighet med den nya medbestämmandelagen, som hade trätt i kraft den 1 januari 1977.

– Upplagan gick från noll till närmare 10 000 på tre år. Alla måste kunna arbetsrätt: jurister, personalchefer, fackliga företrädare. Jag kom från Sveriges kunniga kommersiella tidningsfabrik. Den kunskapen tog jag med mig.

Det första året var han ensam. Sedan rekryterades Kerstin Ahlberg. Tidningen fick Stora Journalistpriset 1979. Sedan dess har arbetsrätten hunnit sätta sig. Folk har lite hum om vad den går ut på. Men det hade man inte då, enligt Gösta Grassman.

– Medbestämmandelagen var något mystiskt.

Gösta Grassman berättar om när han råkade träffa Lukas Bonnier i omklädningsrummet i Kungliga Tennishallen. ”Hör du, innebär det här med mbl att journalisterna får bestämma allt?” ville Lukas Bonnier veta.

– Jag kunde lugna honom, säger Lag & Avtals dåvarande chefredaktör.

Sedan studentupproren 1968 och LKAB-strejken fanns det romantiska idéer om att de anställda skulle ta makten i företagen.

– Man visste inte vad mbl skulle resultera i. Jag tyckte att den var ganska svag. De som var frustrerade och missbelåtna kallade mbl för tuta-och-kör-lagen.

Arbetsgivaren behövde bara sätta sig ned och diskutera sina beslut lite och eventuellt modifiera dem. Sedan köra, förklarar Gösta Grassman.

– Det här med informationsplikt är väl bra, men det är inte verkligt medbestämmande. Att arbetsgivaren skulle komma undan med några tusenlappar tyckte man på den fackliga sidan var frustrerande.

De första domarna i Arbetsdomstolen handlade om informationsplikt och neddragningar. Pre­judikaten refererades i Lag & Avtal med kommentarer från bägge sidor.

– Jag tror att mbl fick till effekt att fackens kunskap i företagsekonomi ökade genom att de kunde sitta och diskutera marknadsprodukter, försäljning och sysselsättning med arbetsgivaren. Den gamle metallaren Stefan Löfven låter numera lite grand som en exportchef, säger Gösta Grassman.