KOMMENTAR: Uppfyller AD EU-rättens krav?

EU-domstolens under­kännande av den polska reformen som skulle ge politikerna mer makt över domarna i Polens högsta domstol klargör den EU-rättsliga principen om rättsstatens oberoende. Kanske kan domen också gjuta nytt blod i den gamla debatten om den svenska Arbetsdomstolens sammansättning.

Domen mot Polen förtyd­ligar EU-rättens krav på att medlemsstaterna har ett domstolsväsende som är oberoende och opartiskt. EU-domstolen konstaterar att principen om rättsstatens oberoende dels kräver att domstolarna kan fullgöra sina uppgifter helt självständigt, dels att det ska finnas ett avstånd gentemot parterna och deras intressen i saken.

Mot bakgrund av att den svenska Arbetsdomstolen delvis består av intresseledamöter som utses av vissa bestämda arbetsgivar- respektive arbetstagarorganisationer kan man fråga sig om dess sammansättning är förenlig med EU-rättens krav på oberoende och opartiska domstolar.

Frågan om Arbetsdom­stolens sammansättning har diskuterats många gånger. Den vanligaste kritik som framförts är att intresseledamöterna inte är oberoende i förhållande till de arbets­givar- respektive arbets­tagar­organisationer som utsett dem. Det har mot denna bakgrund ifrågasatts om processen i Arbetsdomstolen är rättvis.

Debatten var kanske särskilt intensiv i samband med att Europadomstolen i Strasbourg i slutet av 1980-talet underkände den svenska dåvarande Bostadsdomstolens sammansättning i Langborger-målet (Europadomstolens dom den 22 juni 1989 i mål 11179/84). Europadomstolen har inte någonting med EU-samarbetet att göra, utan är den överstatliga domstol som dömer över brott mot Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR).

Enligt artikel 6 i EKMR är alla konventionsstater skyl­diga att garantera rättvisa rättegångar, i vilket det bland annat ligger ett krav på oberoende domstolar. Eftersom Arbetsdomstolens sammansättning liknade Bostadsdomstolens menade kritiker att domstolens sammansättning behövde reformeras med hänsyn till EKMR.

Frågan kom att ställas på sin spets i Kellermann-målet (Europadomstolens dom den 26 oktober 2004 i mål 41579/98). I det målet hade fackföreningar vidtagit stridsåtgärder mot en oorganiserad arbetsgivare för att få denne att teckna kollektivavtal.

Kellermann menade att hans rätt till en rättvis rättegång enligt EKMR var kränkt eftersom både arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanterna hade ett gemensamt intresse i att se till att oorganiserade arbetsgivare träffar kollektivavtal. Europadomstolen kom dock till slutsatsen att Arbetsdomstolens sammansättning inte var i strid med EKMR.

När nu också EU-domstolen börjat förtydliga hur den anser att den EU-rättsliga principen om rättsstatens oberoende ska tolkas kan det inte uteslutas att Arbetsdomstolens sammansättning åter kommer att ifrågasättas. Även om den polska lagens ändamål synes vara väsensskilda jämfört med Arbetsdomstolens sammansättning går det inte att komma ifrån att de generella uttalanden som EU-domstolen gör om kraven på opartiskhet och oberoende eventuellt kan tillämpas även på den svenska Arbetsdomstolens sammansättning.

Mot detta talar dock bland annat att medlemsstaterna själva är ansvariga för hur de organiserar sina domstolar och att Arbetsdomstolens sammansättning har en lång historia.