Karla Wixe: Arbetsrätt är så oerhört viktigt

En trappa upp i det smala, pampiga huset, delvis byggt i jugendstil på Avenue de Tervueren 15, ligger Karla Wixes kontor. Rummet är klätt i mörk träpanel, höga fönster släpper in majdagens solljus. Tystnaden är påtaglig. Kanske inte så förvånande; tre av de fem anställda arbetar deltid och sakhandläggaren är på seminarium i parlamentet om ett förslag från den gröna partigruppen om att skydda visselblåsare.

Det syftar till att skärpa den lagstiftning om företagshemligheter som Europaparlamentet nyligen röstade igenom och som de svenska facken var med och påverkade.

– Det handlade bland annat om att se till att inte begränsa rörligheten för arbetstagare. Normalt anskaffad kompetens ska inte kunna betraktas som en företagshemlighet, säger Karla Wixe.

Att åstadkomma förändringar i politiska förslag är en av huvuduppgifterna för Brysselkontoret. Till Karla Wixes vardag hör också att delta i seminarier och konferenser, och möta såväl parlamentariker som företrädare för fack och andra intresseorganisationer. Det handlar om att hämta in kunskap, skapa samarbeten och – inte minst – att bygga upp personliga kontakter.

– Det går kanske att få tag på en position eller ett papper via en officiell kanal, men för att få en fördjupad förklaring till ärendet och hur det kan utveckla sig krävs personliga kontakter.

Kontoret tar emot 1 500–2 000 besökande varje år, mest svenskar som arbetar fackligt. Utöver det har de alltid en gästhandläggare från något av de svenska medlemsförbunden på plats i tre månader i taget.

– Man kan märka en direkt effekt när de har åkt hem genom att det kommer frågor hit från förbundet.

Själv är Karla Wixe chef sedan knappt ett halvår, efter bara ett halvår som sakhandläggare på Brysselkontoret.

Det är LO, TCO och Saco i Sverige som bestämmer vilka frågor kontoret ska driva. Karla Wixe och hennes kolleger fungerar som ”örat mot marken”. Just nu är förslaget till ett reviderat utstationeringsdirektiv den mest prioriterade frågan i EU.

– Viktigast är att utländska arbetstagare inte diskrimineras. Kommissionen har bytt ”minimilön” mot ”ersättning”, men vi måste veta vad som åsyftas och framför allt klargöra att det är medlemsstaternas exklusiva kompetens att definiera löner och ersättningar så att inte EU-domstolen kan komma och tolka i efterhand.

Att jobba för svenska fackförbund inom EU innebär att allianserna inte alltid är desamma som på hemmaplan. Exempelvis gör de svenska facken inte sällan gemensam sak med Svenskt Näringsliv för att försvara den svenska modellen. Det kan innebära att gå emot, eller åtminstone nyansera, frågor som drivs av fack och arbetstagarintressen från Europa utanför Norden, till exempel om att höja minimilöner.

– Det är ett pedagogiskt problem, för där det finns en minimilön kan den ju gott höjas. Men då får vi gå in och se till så att skrivningarna inkluderar den svenska modellen. Det är en ständigt återkommande diskussion i Europafacket.

Dessutom har LO, TCO och Saco argumenterat för ett handelsavtal mellan EU och USA, kallat TTIP, tillsammans med Svenskt Näringsliv.

– I den frågan är vi en lite främmande fågel i facksammanhang. De är mer kritiska. Vi är också kritiska, men för att bjudas in till samtal är det bättre att vara konstruktiv än att bara säga nej.

Att Karla Wixe skulle hamna på Fackliga Brysselkontoret är både en slump och något som går helt i linje med hennes bakgrund. Hon valde juridiken som ett medel för politiken och inriktade sig tidigt på EU och arbetsrätt under utbildningen.

– Det är så oerhört viktigt med arbetsrätt för människors vardag.

Rättvisepatoset har hon med sig sedan barndomen genom journalistföräldrar som engagerade sig i FNL-rörelsen, och den själ som hon anser präglar arbetarstaden Luleå, där ”politiken alltid finns väldigt nära vardagen, och känslan är att vara långt borta från EU och makten”.

Efter en första sväng på UD:s inre marknad-grupp i Bryssel vände hon tillbaka till Sverige för att sitta ting. Hon blev kvar som beredningsjurist på Södertörns tingsrätt.

– Då var min plan att söka mig till hovrätten, för att senare ta mig till AD eller arbeta med arbetsmarknadsfrågor på departementen. Men livet tar sina vändningar, säger Karla Wixe som flyttade tillbaka till Bryssel tidigare än planerat, då hon var ihop med en man som arbetar på EU-kommissionen och som hon har dottern Nora ihop med.

Flyktingsituationen och hot om ett Brexit har tärt på samarbetet inom EU. Den ekonomiska krisen har bidragit till växande klyftor och högre arbetslöshet. Näringslivet har stora ekonomiska muskler som lobbyister. Karla Wixe tycker ändå att det gäller att vara positiv. Hon lyfter fram den nya EU-kommissionens mål att öka ambitionen på det sociala området.

– Vi hoppas verkligen att de gör slag i saken.

Hon tror att det kommer behövas mycket arbete på det fackliga området.

– I Finland har man hotat att lagstifta ifall arbetsmarknadens parter inte kommer överens. I Spanien har strejkande i en fabrik drabbats av repressalier.

Medan hon talar vänder sig Karla Wixe ofta mot fönstret och trafiken på Avenue de Tervueren, ett av många pampiga spår efter kung Léopold II, som runt förra sekelskiftet omvandlade staden med pengar intjänade på blodig handel med gummi från sin privata koloni Kongostaten (numera Kongo-Kinshasa).

Men Bryssel är inte bara ståtliga byggnader och fyrkantiga EU-byråkratkvarter. För Karla Wixe är det inte minst en stad med mycket folkliv, även på kvällarna, där man umgås otvunget över generationer på barer och restauranger – med eller utan barn.

– När jag pratar med mina vänner i Sverige som har småbarn kan jag känna mig mer fri. Pressen verkar så stor att vara en perfekt förälder som både jobbar heltid och hämtar tidigt på förskolan. Här är det normalt att hämta halv sex, sex. På så sätt känns det lite enklare att vara ensamstående förälder här.