”Jag har ett ansvar att använda mitt kunnande”

Med vänlig omutbarhet avstår Gudmund Toijer från att svara på frågor om den utredning om arbetsrätten som han har tackat ja till att leda.

– Först vill jag få tala med dem som kommer att knytas till utredningen. Före det vill jag inte gå ut med någonting som rör den. Och ska jag vara ärlig tror jag inte att jag kan säga mycket alls under arbetets gång. Det skulle kunna ge en felaktig bild av vad slutresultatet kan bli. Vad gäller andra ämnen konstaterar han att han nog låter väldigt privilegierad och kanske tråkig.

Men ingen har väl å andra sidan förväntat sig att Högsta domstolens avdelningsordförande skulle visa partytricks för främmande journalister?

För två år sedan sökte han jobbet som ordförande för Högsta domstolen, i konkurrens med nuvarande ordföranden Anders Eka. Det verkar dock inte ha tagit Gudmund Toijer särskilt hårt att jobbet gick till Eka. På frågan om det i hans spikraka karriär har funnits motgångar som har varit svåra att komma över svarar han enkelt:

– Yrkeslivet går upp och ned, förstås, men det finns inga direkta sådana motgångar, inga jag går och grubblar över. Jag har säkert sökt något jobb som jag inte fått, men sådant hör till och man får hitta nya vägar.

Utredningen om en moderniserad arbetsrätt ska r­edovisas i maj nästa år. Det handlar om fler undantag från turordningsreglerna, stärkt arbetsgivaransvar för kompetensutveckling, lägre kostnader vid uppsägning samt bättre balans i anställningsskyddet för personal med olika anställningsvillkor. Enligt januariöverenskommelsen ska förändringarna i Las genomföras senast 2021.

Samtidigt är förhandlingar mellan parterna inledda, och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson hoppas att de ska hinna före med överenskommelser i de frågor Gudmund Toijer är satt att utreda. Och om nu han själv inte säger något om den situationen finns det andra som gör det:

Arbetsrättsexperten Kurt Junesjö, tidigare förbunds­jurist vid LO-TCO Rättsskydd, håller fram strejkrätts­överenskommelsen som varningsflagg: när parterna förhandlar under galgen kan resultatet bli en överenskommelse som är mer långtgående än utredningens förslag.

Uppförsbacken borde redan kännas i benen. Men Gudmund Toijer ser annorlunda på det hela. Ett av de uppdrag han håller som mest minnesvärt var när han var sekreterare i den hett omstridda 1992 års arbets­rätts­kommitté. Uppdraget då var att utreda med­bestämmandelagen och den svenska arbetsrätten i förhållande till EU. Debatten om de förslag som lades fram innan regeringen la ned kommittén var mer än livlig, och den som hade uppgiften att möta medierna var Gudmund Toijer.

– Att sitta där och vara måltavla i nyhetsbevakningen var speciellt. Jag fick inblick i vad frågorna betyder. Hur de engagerar och berör, och hur viktiga de är för enskilda människor och ur samhällssynpunkt. Det var en positiv erfarenhet, jag bär med mig den.

Läget är ungefär likadant nu, och han vill inte ha det annorlunda, säger han. Frågorna behöver diskuteras och övervägas hos parterna, i lagstiftningssammanhang och ute på arbetsplatserna.

– En intensiv diskussion är ett sundhetstecken. Jag har aldrig blivit ansatt personligen, och att förslag, tankar och idéer diskuteras har jag inga problem med. I­bland kan man uppleva sånt som jobbigt också, men det är så här det ska vara.

Han medger att det ändå kan bli tungt ibland. Men han är inte ensam och när det är svårt jobbar han helt enkelt på. På en direkt fråga om det finns något uppdrag han önskar att han låtit bli att ta svarar han nej, med en liten modifikation:

– I alla uppdrag kan det finnas stunder då jag undrar om det var klokt att jag tog på mig det. Kanske jag går hem en eftermiddag om jag behöver en paus i arbetet. Men det är inte mer än så.

För Gudmund Toijer är tids- eller erfarenhetsbrist de enda giltiga anledningarna att nobba en förfrågan om att leda en utredning. Aldrig bekvämlighet.

– Jag skulle inte tacka nej bara för jag inte vill ta i något. Jag tycker att jag har ett ansvar att använda det kunnande och den erfarenhet jag har. Jag kan vara en del av samhällsbyggandet och det är en drivkraft i sig.

Blir det tufft uppväger han det med att ägna sig åt litteratur, möjligen ett intresse han ärvt efter mamman som var barnboksforskare och redaktör för Fredrika Bremer-förbundets tidskrift Hertha. Under somrarna laddar Gudmund Toijer batterierna på det lilla jordbruk i Västergötland som han tillsammans med sin bror ärvt efter pappan.

Att det blev just arbetsrätt när han valde inriktning hade en del att göra med Arbetsdomstolens sätt att skriva domar – härifrån kommer pedagogiska domskäl som är resonerande och förklarande. På andra domstolar var det inte så vanligt, inte dåförtiden.

– Frågorna berör människor på arbetsplatserna och det är viktigt att de som arbetar med dem på fältet ­direkt kan ta del av domstolens resonemang. Därför räknar Arbetsdomstolen med en bred läsekrets. Och jag tyckte att det var intressant och viktigt att domarna skrevs på det sättet, förklarar han.

Han väger under samtalet orden på guldvåg, vad som är sagt får stå. Och hans framtoning är så korrekt att den gett upphov till ett juristskämt: I Sverige finns tre sorters medborgare: De häktade, de ännu inte häktade och Gudmund Toijer.

Han skrattar lite, skämtet är bekant. Han kan inte ­påminna sig att han har gjort något särskilt för att f­örtjäna det, men visst. Ska det nu skämtas om en ­domare i Högsta domstolen kunde det ju absolut vara värre.