Arbetsrätt
Forskaren: Svensk arbetsrätt är inte anpassad till EU-rätt
Forskning. Svensk rätt räcker inte alltid till för att veta i vilket land tvister om exempelvis kollektivavtal eller stridsåtgärder ska avgöras eller vilken lag som gäller. Lag & Avtals EU-rättsexpert Erik Sinander hävdar i sin avhandling Internationell kollektivavtalsreglering att den svenska arbetsrätten inte är anpassad efter EU:s internationella privaträtt.
Erik Sinander, som till vardags undervisar på Stockholms universitet och medverkar i Lag & Avtals EU-rättsliga bevakning, disputerade för ett år sedan.
– Flera av de frågor som jag har skrivit om har aktualiserats under det senaste året. Inte minst i samband med de stridsåtgärder som vidtagits mot Ryanair i olika länder i Europa under sommaren och i början av hösten, säger Erik Sinander.
I avhandlingen, som är en studie i internationell privaträtt av den svenska modellen för reglering av anställningsvillkor, tar han upp flera fallgropar när det gäller arbetsrättsliga tvister mellan aktörer från Sverige och andra länder.
En är om svenska fackförbund vidtar sympatiåtgärder för ett förbund i ett annat land. Då kan eventuella tvister kring åtgärderna komma att avgöras i det andra landet och inte i Sverige.
”För svenska arbetstagarorganisationer innebär detta i praktiken ett försvagande av stridsrätten i förhållanden med internationella anknytningar eftersom käranden får en möjlighet till forum-shopping”, skriver Erik Sinander i sin avhandling.
De behörighetsregler som gäller för kollektivavtal accepterar i stor utsträckning att parterna avtalar om vilket lands domstolar som ska vara behöriga. Om kollektivavtalsparterna skriver ett sådant avtal kan de vara säkra på var tvister om kollektivavtalet kommer att avgöras. Ett problem är dock att dessa avtal inte gäller i förhållande till arbetstagarna. I anställningsförhållandet kan man nämligen inte avtala om behörig domstol.
När det slutligen gäller anställningsavtal skriver Erik Sinander att ”Behörighetsreglerna som gäller för anställningsavtal avviker från den svenska arbetsrätten på så sätt att behörighetsreglerna inte accepterar anställningsavtal som underordnade i förhållande till kollektivavtal. Man kan med andra ord säga att behörighetsreglerna inte speglar den svenska arbetsrätten, utan en mer individualiserad arbetsrätt.”
När det gäller vilka regler som ska tillämpas är läget oklart i fråga om tvister kring stridsåtgärder. Här efterlyser Erik Sinander ett klart besked från EU-domstolen om hur den så kallade Rom II-förordningen ska tolkas.
”Ett oklart rättsläge kan förväntas innebära att arbetstagarorganisationer inte vågar vidta stridsåtgärder eftersom de inte vet vilka konsekvenser som det kan tänkas innebära”, skriver han. Motsvarande otydlighet finns också när det gäller tvister kring enskilda anställningsavtal med internationell anknytning.
En av Erik Sinanders slutsatser blir därför att den svenska arbetsrätten inte anpassad efter EU:s internationella privaträtt.
Han föreslår därför flera lösningar i sin avhandling. Bland annat bör den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen ses över så att de regler som gäller är anpassade till EU:s internationellt privaträttsliga regler som gäller i svensk domstol. Vidare bör lagstiftaren ta hänsyn till hur svensk rätt kan komma att tillämpas i utländsk domstol.
Erik Sinander menar också att en variant av allmängiltigförklarade kollektivavtal bättre skulle förhindra låglönekonkurrens och underlätta tillämpningen av svensk arbetsrätt i utländsk domstol. Men han är medveten om det motstånd som förslaget möter.
– Frågan om allmängiltigförklarade kollektivavtal i Sverige är väldigt känslig och kontroversiell. Men jag anser att det i internationella situationer måste gå att diskutera en variant som inte behöver vara mer ingripande än de ändringar som införts i exempelvis den nya utstationeringslagen.