Efter Covid-19: ”Arbetsrätten måste rustas”

Den här diskussionen kan med fördel ta utgångspunkt i den folkrättsliga arbetsrätten som utvecklats som svar på katastrofer och konflikter. När ILO år 2017 antog sin rekommendation nr 205 (R205) om anständigt arbete och samhällelig återhämtningsförmåga trodde få att världen bara ett par år senare skulle vara i skriande behov av åtgärder för just detta.

Eftersom Covid-19-pandemin är en katastrof orsakad av biologiska farekällor, och som skapat allvarliga störningar i samhällets funktionssätt och lett till stora mänskliga och ekonomiska förluster, är ILO:s R205 tillämplig på dagens situation.

Av flera skäl är ILO:s instrument en lämplig inspirationskälla också för den vidare diskussionen om arbetsrättens framtid. Texten har varit föremål för grundlig genomlysning under två år inom ramen för ILO:s trepartssystem: såväl arbetsgivare som arbetstagare och regeringsrepresentanter har bidragit till dess utformning. Hos ILO:s tre intressentgrupper finns en bred global uppslutning om instrumentets innebörd: 378 ombud röstade för, och endast fem emot texten (åtta lade ner sina röster). Samtliga svenska ombud röstade för, och regeringen har nyligen sagt sig välkomna rekommendationen.

Instrumentet innehåller en heltäckande, sammanhållen och framtidsorienterad vision för en reglering av arbetsmarknaden som ökar samhällets återhämtningsförmåga i relation till kriser som uppstår till följd av katastrofer. Dessutom ges utgångspunkter för hur arbetsmarknaden kan organiseras i syfte att förebygga kriser till följd av katastrofer.

Det förefaller som om pandemier av olika slag kommer att bli vanligare i framtiden – och dessutom är ju klimathotet långt ifrån avvärjt. Internationella och interna konflikter som kan leda till kriser kan också vara under uppseglande. I R205 kan vi således hämta en ny viktig uppgift för arbetsrätten: att genom riskhantering bidra till att samhället förmår motstå, anpassa sig till och återhämta sig från katastrofer och konflikter. Arbetsmarknadsparterna har ett särskilt ansvar att utveckla relevanta krisförebyggande åtgärder och återhämtningsprogram.

R205 utgår från att gängse arbetsrättsliga regler ska gälla även under och efter katastrofer, men ger också ett antal vägledande principer och strategiska och särskilda förhållningssätt för en arbetsmarknadsreglering med utökade uppgifter. Den grundläggande principen i R205 är att arbetstagarna inte ska bära alla kostnader efter en kris till följd av en katastrof. Dessutom ska särskilda insatser riktas till de grupper som befinner sig i särskilt sårbara situationer.

Nyckelåtgärder handlar om att stabilisera försörjningsmöjligheter, grundläggande inkomsttrygghet och socio-ekonomisk återställning. Dessutom förutsätts att det sociala grundskyddet görs heltäckande och utvecklas. Men instrumentet går längre än så.

R205 framhåller särskilt behovet av en rättvis omställning till en miljömässigt hållbar ekonomi för att skapa ekonomisk tillväxt och sociala framsteg. Det ger ett nytt mål för arbetsrätten att förverkliga: ”hållbar sysselsättning” för alla – och hållbara företag, som kan säkerställa driftskontinuitet. Att integrera miljöhänsyn i arbetsmarknadspolitiken är en viktig framtidsfråga, och här behöver parter och politiker använda all sin kreativitet för att konkretisera hållbarhet som mål också för arbetsrätten.  

Rekommendationen framhåller betydelsen av att socialt skydd gäller med så få undantag som möjligt – alltså också för gigare med intermittent behovsanställning och migrantarbetare utan avseende på migrationsrättslig status. Erfarenheterna av kampen mot covid-19 visar hur central denna utgångspunkt är: människor måste ha faktiska möjligheter att avstå från arbete om de är smittade eller sjuka. Endast då kan social distansering genomföras på bred front. Insikten i R205 är att samhället inte är starkare än dess svagaste länk på arbetsmarknaden.

Coronakrisen visar att ILO:s rekommendation nr 205 behöver omvandlas till konkreta regler om anställningsförhållandet och om socialförsäkringarna – och detta kräver arbetsmarknadsparternas aktiva deltagande. Men det kräver också att stater använder och utvecklar internationellt samarbete och internationella organisationer, för pandemier respekterar inte nationsgränser. Motåtgärder måste vara samordnade för att vara verkningsfulla: det globala samhällets möjlighet att bekämpa pandemin hänger på varje enskild nations insats. I multilaterala internationella sammanhang bör den svenska regeringen lyfta fram R205 som en gemensam global utgångspunkt för framtidens arbetsmarknadsreglering.

Arbetsrätten bör kunna axla ett breddat uppdrag och ges delvis nya uppgifter som handlar både om att öka den samhälleliga återhämtningsförmågan och om att motverka konkreta biologiska hot mot arbetstagarna. I diskussioner kring klimathot, internationell solidaritet, utvecklingssamarbete och Agenda 2030 bör arbetsrätten vara en viktig del.

Den framtida regleringen av anställningsförhållandet bör – precis som förespråkas i R205 – ta fasta på det faktum att bakom de rättsliga kategorierna arbetsgivare och arbetstagare finns människor som är sårbara till följd av konflikter och katastrofer. Deras välmående är avgörande för samhällets och ekonomins motståndskraft och återhämtningsförmåga.

Niklas Selberg

Juris doktor i civilrätt och forskare i arbetsrätt

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet

Vill du skriva ett debattinlägg eller komma med replik? Mejla till redaktionen@lag-avtal.se.