”Det behövs en särskild DO för arbetslivet”

Vem har haft makten över lagstiftningen som ska motverka lönediskriminering? Varför svarar inte lagreglerna mot verklighetens behov? Det har Lena Svenaeus undersökt i sin avhandling Konsten att upprätthålla löneskillnader mellan kvinnor och män.

Hennes slutsats är att det beror på att lönediskriminering har setts som ett sällsynt och udda fenomen.

– Oavsett om det har rört enskilda kvinnors löner eller lönesättningen av kvinnodominerat arbete har rådande kollektivavtal fått tjäna som bevis för icke-diskriminering och därmed förhindrat en positiv utveckling.

Under sin tid som Jämo drev Lena Svenaeus fyra lönediskrimineringsmål till Arbetsdomstolen. Det första gällde en kvinnlig ekonom. Målet blev en framgång, kvinnan fick skadestånd för könsdiskriminering. Därefter drev Jämo tre mål med lönejämförelser mellan vårdarbete och tekniskt arbete. Arbetsdomstolen slog fast att kvinnornas arbeten var likvärdiga männens, men ansåg inte att löneskillnaderna var diskriminerande. Främsta argumentet var att lönerna inte avvek från vad som var normal lönesättning på marknaden.

Trots förlusterna hade målen en positiv inverkan.

– Aldrig förr hade barnmorskorna fått så höga löneförhöjningar som när vi samtidigt höll på i Arbetsdomstolen.

Erfarenheterna från processandet i AD är en av anledningarna till att hon började forska i vad det beror på att likalöneprincipen inte har fått något rättsligt genomslag.

– Jag är förvånad över hur djupt inbäddat det gamla könstänkandet är i de arbetsrättsliga begreppen.

I slutet av 1990-talet skulle jämställdhetslagen anpassas till EU-rätten. En domare i Arbetsdomstolen gjorde jobbet, parallellt med sitt domaruppdrag. Mycket olämpligt, anser Lena Svenaeus.

– Arbetsrättens folk i form av tongivande aktörer på arbetsmarknaden har haft problemlösningsprivilegiet och kunnat bestämma vad som ska betraktas som lönediskriminering.

Hon gillar ett recept på förändring som hon hittat hos den amerikanska sociologiprofessorn Joan Acker. En ingrediens är att de ojämlika förhållandena måste vara synliga för att en förändring ska ske. Här har lönekartläggningen betydelse, anser Lena Svenaeus.

Löneskillnaderna får inte heller betraktas som legitima.

– Det är en bit kvar innan löneskillnaderna mellan kvinnor och män inte längre betraktas som nödvändig. Men det finns en spricka mellan de kvinno- och mansdominerade förbundens syn.

Lena Svenaeus skulle vilja ha en särskild diskrimineringsombudsman med ansvar för arbetslivet.

– Diskrimineringsombudsmannen tar inte sin uppgift på det allvar man skulle önska. Myndigheten har inte visat något särskilt intresse av att kontrollera arbetsgivarnas lönekartläggningar eller försökt få fram något fall att driva i AD.

Hon är visserligen kritisk till hur Arbetsdomstolen har hanterat lönediskrimineringsmålen, men ser inte att någon annan domstol självklart skulle hantera dem bättre.

– Det vore bra om AD fick pröva ett mål där löneskillnaden motiveras med marknaden. Då skulle domstolen kunna be om ett förhandsavgörande från EU-domstolen och vi skulle få veta hur stor betydelse marknaden enligt EU-rätten ska ha för lönerna i Sverige.