”Den svenska modellen måste passa verkligheten”

I en rapport för några år sedan visade ­Lotta Stern och två kolleger att sociologer ligger långt till vänster på den politiska skalan, men själv bryter hon nomen som forskare och vice vd på Ratio som har näringslivsvänligt perspektiv i verksamheten.

Vad innebär jobbet?

– Till viss del har jag personalansvar som jag delar med andra i ledningsgruppen. Jag rekryterar och har medarbetarsamtal med forskare som jobbar inom arbetsmarknadsprogrammet. Det är en liten grupp, så jag jobbar mest som forskare och är ansvarig för Ratios arbetsmarknadsprogram som vi har haft i tre år.

– Det handlar om institutionella villkor. Hur kan vi rusta arbetsmarknaden så att den fungerar även efter en strukturomvandling? Dels bedriver jag egen forskning inom ramen för programmet, dels arbetar jag tillsammans med vår kommunikationsavdelning där vi anordnar öppna seminarier. Jag ser också till att det blir en livaktig rapportserie. Jag är glad över att vi producerar forskning på svenska. Vi försöker att vara relevanta för arbetsmarknadens parter och experter inom arbetsmarknadsområdet. Vi jobbar jättemycket med att kvalitetssäkra forskningsansökningar. Jag försöker bygga en infrastruktur för att det ska vara en attraktiv arbetsplats.

Ratio ägs av en ideell förening. Svenskt Näringsliv står för ett grundanslag som täcker kontorslokaler, admi­nistration och liknande. Sedan söker man externa forskningsanslag, där Ratio konkurrerar med universitet och andra forskningsinstitutioner.

Kan det ligga er i fatet att ni är näringslivsanknutna?

– Säkert, mer jag tror att det är mer problematiskt att vi är okända. Men jag tycker inte att man ska överdriva det. Jag hoppas och tänker att det är forskningsidéerna som bedöms och inte var man sitter. Jag sitter även som bedömare i IFAU:s forskningsråd, så jag vet ju själv hur mycket man försöker vara opartisk.

Men om det är ansökningar från Ratio?

– Jag jävar ut mig så fort det är från Ratio, även om det är från Sociologiska institutionen på Stockholms universitet. Jag är ju fortfarande anställd där.

Hur kombinerar du det jobbet med Ratio?

– Jag är en av tre samordnare för Stockholms universitets personalvetarprogram (PAO) som jag själv gick en gång i tiden. Sedan undervisar jag på A-kursen i sociologi. Jag har en till två dagar på Stockholms universitet. Jag jobbar 70 procent på Ratio och 30 procent på universitetet.

Samma eftermiddag som Lag & Avtal träffar Lotta Stern ska hon delta i en panel på Almega. En av hennes punkter har rubriken ”Äntligen produktivitet”.

– Vi är mitt inne i en strukturomvandling, med digitalisering och artificiell intelligens. Vi har pratat om det länge, att det ska öka produktiviteten. Men det har inte hänt. Under corona har så mycket hänt snabbt. Nya saker för att man har varit tvungen. Så det är ”Äntligen produktivitet?” med ett frågetecken. Jag sitter inte inne med några svar. Den här krisen kommer att hålla forskare upptagna flera år.

Lotta Stern och två kolleger väckte uppmärksamhet med en rapport om var forskare inom samhällsvetenskap står politiskt.

– Det var ett tag sedan. Resultat var att akademiker inte alls är som ett tvärsnitt av befolkningen. Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) var det absolut största paritet.

Den förutfattade meningen säger att nationalekonomer står till höger och sociologer till vänster, stämmer det?

– Ja, Vänsterpartiet var störst inom sociologer.

Många samhällsforskare väljer att ställa sig utanför den politiska debatten. Men Lotta Stern jobbar på Ratio som vill delta i samhällsdebatten.

– Det är relativt nytt för mig. Man kan se det på många olika sätt. När jag skriver en debattartikel ­eller säger något, så gör jag det utifrån min forskning och det som jag bottnar i. Jag vill inte undergräva förtroendet för forskare i allmänhet eller för mig själv i synnerhet. Jag uttalar mig som forskare eller som expert. Mycket av forskningen finansieras av statliga medel, då har man ett ansvar att sprida kunskapsresultaten.

Lotta Stern förespråkar lokala kriterier för lönesättning framför det som bestäms i kollektiv­avtal.

– Vi har haft ett forskningsprojekt på Ratio om lönebildning och där vi har studerat effekterna av lönebildningsklausulerna i kollektivavtalen. Jag har också skrivit en mer debattinriktad akademisk artikel om det. Där säger jag att i en modern organisation, där medarbetare gör alltmer skillnad, så blir lönesättningen en viktig ingrediens om du vill attrahera talanger. Lön är inte det enda som är viktigt, men det är en del i verktygslådan att arbeta med. Om man ska värna den svenska modellen kräver det att avtalen är attraktiva för företagen. Då tänker jag att den här typen av rigida lönebildningsklausuler kanske inte är rätt väg att gå.

Hon har också ifrågasatt branschuppdelning i fack- och arbetsgivarorganisationer utifrån hur ekonomin fungerar.

– Det är en till utmaning som vi har identifierat. Branscher glider in i varandra. Vad är skillnaden mellan livsmedel och medicin i dag när man tillsätter probiotiska ingredienser i mjölk? Uppdelningen luckras upp. Hur ska man organisera nya företag som tillverkar livsmedel men med medicinsk expertis? Vilken bransch­organisation ska de vara med i?

Hon pekar också på att det blir allt fler kvalificerade arbeten inom industrin, och att industrin ägnar sig mer åt servicearbeten vid sidan om tillverkning.

– Den svenska modellen måste passa verkligheten.

Hur ser du på ingångslöner kontra löneutveckling över tid?

– Igen så har det med kollektivavtalen att göra. Det är helt uppenbart att inom vissa yrkesgrupper är ingångslönen hög men utvecklingen över tid är låg. Det blir svårt att göra lönekarriär. Det gör att vissa yrken inte är så attraktiva som de skulle kunna vara. Det vi såg i vår studie är att det främst handlar om arbetaryrken.

Lotta Sterns forskning om att genusforskare inte tar hänsyn till biologiska skillnader fick stor uppmärksamhet.

– Jag upplevde att man bara pratar om att det är arbets­givare som diskriminerar, att det är socialisering som gör att kvinnor gör fel val av utbildning, att könssegregeringen inte kan brytas. Om jag hårdrar och raljerar: hela teoritraditionen känns som att man idiot­förklarar kvinnor. Kvinnor kan inte fatta självständiga beslut, inte välja yrken, eller självständigt bestämma med sina partners hur de ska fördela föräldraledig­heten. Utan de föses runt av normerna om att de ska vara mammor och att de ska bete sig som kvinnor. Jag fann att det var ett problematiskt sätt att se det. Dels ideologiskt, jag ser mig som en liberal feminist. Det är självklart att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Dels utifrån ett teoretiskt perspektiv. Det blev ett mycket översocialiserat synsätt på hur kvinnor och män gör val.

Hon berättar att hon blev väldigt utmanad av Steven Pinkers kioskvältare, The Blank Slate (på svenska Ett oskrivet blad). Det blev startskottet för henne att läsa in sig på evolutionära biologiska forskningsrön om kognitiva och personlighetsskillnader mellan kvinnor och män. Det är ett annat forskningsfält än vad socio­loger vanligtvis läser.

– Jag blev övertygad om att det finns skillnader ­mellan kvinnor och män som vi måste beakta för att kunna förstå vad som händer i samhället. Då blev det artik­eln ”Post Pinker – talar genusforskare om biologiska förklaringar?” och det gjorde forskarna nästan inte alls.

Hur togs artikeln emot?

– Det blev lite uppståndelse på sociologiska institutionen när artikeln släpptes. Många blev förfärade och allmänt upprörda över att man kunde säga att bio­logiska förklaringar var viktiga. Jag hade ett seminarium på institutionen som var fullsatt, där jag gick igenom forskningsresultatet och också förklarade hur jag metodologiskt hade gått till.

– Jag har aldrig tidigare fått fan-mejl för något jag har skrivit, men för den här artikeln fick jag många mejl från andra forskare: Åh äntligen någon som vågar säga det här. Det finns en tyst stödgrupp som har funderat på frågan.