Ystads kommun: Tornväktaren blev anställd för varje pass

I Arbetsdomstolens A-sal rul­las filmdukarna ner. En tornväktare går uppför den branta och snäva trä­trappan utan ledstång till tornet, blåser i luren. Den dova tonen från luren ­låter lugnande.

I början var lurblåsandet en del av brandskyddet – nu är det en tradition och en turistattraktion.

– Vad vore Ystad utan sina tornväktare eller lurblåsare, säger sektionens ombud Frederick Batzler, SAC Syndikalisterna.

– Det är ett unikt arbete men också ett vanligt jobb som omfattas av Las.

Hans klient anställdes i aug­usti 2016 och uppfattade sig då som tillsvidareanställd. Om det var en visstidsanställning från början hade den sedan gått över till en tillsvidare­anställning, anser ombudet. Jobbet fick hans klient efter en kontakt med den man som haft lurblåsandet som bisyssla sedan 1967. De båda gjorde upp om schemat. Behövde någon vara ledig en kväll kunde de byta med varandra eller vid helger anlita vikarien.

Av kommunen fick den nya tornväktaren ingen annan information än anställningsavtalet. Den första kontakten med kommunen sker mer än ett år senare.

Fram till den 1 januari 2017 ­arbetade tornväktaren måndagar och ­tisdagar med vissa byten. Därefter ändrades schemat något för att anpassas till att han fått jobb som deltidsbrandman.

– Det har rört sig om ett fast grundschema. Kommunen har inte tagit kontakt och sagt när han ska arbeta. Det har inte funnits någon särskild överenskommelse med kommunen, säger Frederick Batzler.

Ystad kommuns ombud, SKR:s arbets­rätts­jurist Tina Nordenbrink:

– Tornväktaren var intermittent anställd, det var fråga om upprepade tidsbegränsade anställningar, all­männa visstidsanställningar, där ­dagarna mellan passen inte ska räknas.

Det sammanlagda antalet pass tornväktaren haft sedan 2016 räcker inte för att visstidsanställningen ska ha övergått i en tillsvidareanställning, förklarar hon.

– Tornväktarverksamheten är inget som kommunen måste tillhandahålla. Tanken är att bevara en tradition. Verksamheten bygger på när de tre lurblåsarna kan och vill blåsa.

Hon säger också att det är museichefen som leder och fördelar arbetet, inte tornväktarna själva.

– Det är tydligt att det är en tids­begränsad anställning i och med att den rutan är ifylld i anställningsbeviset.

Tina Nordenbrink nämner flera faktorer som talar för att det handlar om ett intermittent anställningsförhållande: kommunen och tornväktaren har inte kommit överens om något arbetstidsmått, kommunen har inte betalat sjuklön för utevaro, kommunen har betalat för antalet timmar som rapporterats och de har lämnats på en blankett med rubriken ”Korttidsanställda inkallade vid behov”.

– Det fanns ingen arbetsskyldighet, säger hon.

Att museichefen ville veta om det skulle blåsas på kvällen eller inte berodde på att det var ett ensam­arbete och han var arbetsmiljö­ansvarig, men också för att kunna tala om för Ystadsbor som hörde av sig om de uteblivna tonerna från luren.

Tina Nordenbrink menar att tornväktaren måste ha känt till vilken anställningsform han hade, i vart fall efter den 9 november 2017. Den ­dagen hörde hans sambo sig för med kommunen om vilken typ av anställning han hade, eftersom de skulle söka bolån.

Det var också först då tornväktaren förstod att han inte var fast anställd, säger han när han intagit vittnes­stolen.

– Men det gjorde inte så mycket. Jag skulle snart bli inlasad.

Tornväktarsysslan var hans huvudsakliga inkomst. Han jobbar också som deltidsbrandman och timmar på lasarettet med patienttransporter.

– Vad tänkte du när du inte fick jobba som tornväktare längre, frågar Fredrik Batzler sin klient.

– Det var rätt jobbigt ett tag. Kommunen erbjöd inget annat jobb. Tillsvidareanställning är en trygghet, att kunna planera livet, kunna komma med förbättringar.

Kommunens ombud ställer en motfråga:

– Om du skulle haft semester, har du gått till museichefen då?

– Nej, säger tornväktaren.

Kommunens första vittne, museichefen, har inga anteckningar om att han träffat tornväktaren.

På Tina Nordenbrinks fråga om hur lurblåsningen planerades svarar han att tornväktarna själva kom överens om när de skulle jobba.

– Utifrån mitt arbetsmiljöansvar ville jag veta vem som skulle jobba den dagen. Det behövdes en formalisering. Jag satte ned foten. De scheman jag gör gäller.

Det var först hösten 2019, visar det sig i motförhöret.

Kommunens nästa vittne, hr-chefen, fick den här frågan i motförhöret: Var i anställningskontraktet står det att man kan tacka nej till ett arbetspass?

– Indirekt gör det det, svarar Ystads hr-chef.