”Vi ville göra något positivt av det fruktansvärda”

– Jag älskar verkligen mitt jobb som polis och bär min uniform med stolthet, men den här föreningen betyder mer för mig än mitt yrke. Kommer Arbetsdomstolen fram till att jag inte får ägna mig åt min bisyssla så säger jag upp mig från jobbet som polis, säger hon.

Bisysslan som Jenny Eriksson brinner så starkt för består i ett uppdrag som ordförande i föreningen Hand i hand för kvinnofrid som hon bildade för två år sedan tillsammans med en väninna. De hade båda levt i destruktiva relationer och ville stötta och hjälpa andra våldsutsatta kvinnor mentalt.

Men Polismyndigheten beslutade att säga nej med hänvisning till att uppdraget stred mot bisyssleförbudet i lagen om offentlig anställning.

Denna majdag är hettan tryckande i Gamla stans gränder där Arbetsdomstolen huserar. Sessionssalen erbjuder svalka men känslorna är heta.

– Varför är du engagerad i den här frågan? undrar Jennys ombud förbundsjuristen Maria Fridolin på LO-TCO Rättsskydd.

Det är som att öppna en kran. Jenny Eriksson berättar om hur hon uppvaktades av en man sommaren 2015 som charmade henne och imponerade på hennes barn med fin bil och pool. De flyttade ihop, men Jenny Eriksson upplevde hur hon sakta men säkert trycktes ner och kontrollerades. Tio minuter in i berättelsen avbryts hon av rättens ordförande Sören Öman.

– Jo, jag tänkte… vi har lyssnat i närmare tio minuter, tror du att du skulle kunna komma fram till själva frågeställningen?

– Jag är strax där, svarar Jenny Eriks­­son irriterat.

Sedan beskriver hon hur hon kontrollerades i fråga om sin vikt, umgänge och mycket annat. Till slut tog hon mod till sig och lämnade mannen. Då stod hon utan bostad, jobb och inkomst eftersom hon tagit tjänstledigt för att arbeta i hans firma.

– Tiden med mannen var fruktansvärd men tiden efteråt var nästan värre när jag frågade mig hur jag kunde låta detta ske. Jag och min väninna bestämde oss för att göra något positivt av det fruktansvärda vi varit med om.

Jenny går miste om möjligheten att förhöras under straffansvar, så kallad sanningsförsäkran. Ordföranden ser ingen poäng med det.

”Du är världens bästa mamma”, står det tatuerat från äldsta sonen och väl synligt på Jennys högra överarm när hon passerar oss från vittnesbåset på väg tillbaka till sin stol. Hon tar upp ett Lypsyl och stryker över de torra läpparna.

Maria Fridolin rättar till hårknuten och ber om en kvarts paus för att förbereda sig för slutplädering.

Juristen Tobias Virolainen från Polisförbundet stoppar in en portion snus under läppen och lutar sig till­baka när kollegan vänder sig till rätten. Maria Fridolin betonar att Jenny Eriksson inte möter eventuella gärnings­män i sin vardag som polis, eftersom hon arbetar med passärenden och beslags- och hittegodsärenden. Dessutom träffar hon inte drabbade i föreningen utan är bara ansiktet utåt. Därför finns det ingen risk för förtroendeskada.

Arbetsdomstolen har tidigare interimistiskt fattat beslut om att Jenny Eriksson får ha kvar bisysslan tills tvisten är avgjord. Maria Fridolin tar fasta på det beslutet och ser ännu mindre anledning i dag att stoppa bisysslan.

– Man måste pröva bisyssleförbudet mot de arbetsuppgifter Jenny faktiskt har. Hon har betydligt mindre kontakter än tidigare med allmänhet inklusive brottsmisstänkta och risken för förtroendeskada har därmed minskat.

Staten, företrädd av ombudet och före detta chefsjuristen på Arbets­givar­verket Karl Pfeiffer, neutralt klädd i mörk kostym och mörk slips, och bisittaren Annelie Elmertoft, anser att en partisk enskild polisman representerar en hel kår och skadar därmed förtroendet för polisen i stort.

– Det är fruktansvärt att utsättas för de brott som det här målet lite grand handlar om men det är också fruktansvärt om man är misstänkt som förövare och måste känna: Kan jag lita på att polisen är neutral eller har de en dold agenda?

Jenny Eriksson kände sig lättad när förhandlingen var klar men missnöjd med att ha blivit avbruten under sitt känslomässiga förhör.

– Jag blev så paff att jag glömde berätta viktiga saker.

Det ledde i alla fall till att förhandlingen blev klar till lunch, en och en halv timme tidigare än beräknat.