Erik Sinander: Det är ganska vanligt att EU-domstolen dömer stick i stäv mot generaladvokaten

Minimilönedirektivet (2022/2041) antogs hösten 2022. Danmark och Sverige var de enda medlemsstaterna som röstade emot direktivet. Danmark menade att EU-lagstiftaren saknade kompetens att lagstifta på det sätt som minimilönedirektivet innebär och vände sig därför till EU-domstolen och yrkade att direktivet skulle ogiltigförklaras. I det målet har sedermera Sverige intervenerat på Danmarks sida. Som grund för sin talan om ogiltigförklaring har Danmark och Sverige anfört att minimilönedirektivet är antaget på fel rättslig grund och att det ligger utanför EU:s lagstiftningskompetens.

Den 14 januari i år lämnade den cypriotiske generaladvokaten Nicholas Emiliou sitt förslag till avgörande i målet. Generaladvokaten har i detta förslag kommit till slutsatsen att Danmark har rätt och att minimilönedirektivet ska ogiltigförklaras (annuleras). Av artikel 153 p. 5 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) följer att EU inte har lagstiftningskompetens att reglera ”löneförhållanden”. Däremot har EU kompetens att reglera frågor som rör till exempel ”arbetsvillkor” enligt artikel 153 p. 1 b). Medan Parlamentet och Kommissionen i målet har anfört att direktivet rör arbetsvillkor och därmed är inom EU:s lagstiftningskompetens, har Danmark och Sverige anfört att direktivet ligger utanför denna kompetens eftersom det handlar om ”löneförhållanden”.

Generaladvokaten konstaterade i sitt förslag att det inte är helt klart hur begreppet ”löneförhållanden” ska förstås, men menade att antagandet av minimilönedirektivet är grundat på tre felaktigheter. 

För det första argumenterade generaladvokaten att det är felaktigt att undantaget för löneförhållanden bara omfattar åtgärder som syftar till att harmonisera lönenivåer.

För det andra menade generaladvokaten att undantaget för löneförhållanden även omfattar generella krav för hur lönesättningen ska gå till. 

Slutligen menade också generaladvokaten att EU-lagstiftaren har fel i att regler om lön är tillåtna om de inte påverkar arbetsmarknadsparternas autonomi. Enligt generaladvokaten har inte det någon betydelse, utan undantaget för löneförhållanden ska gälla alldeles oavsett om det påverkar denna autonomi eller ej. Mot denna bakgrund kom generaladvokaten fram till slutsatsen att minimilönedirektivet ska ogiltigförklaras eftersom det ligger utanför EU:s lagstiftningskompetens.

Att generaladvokaten har föreslagit att minimidirektivet ska ogiltigförklaras innebär inte nödvändigtvis att domstolen kommer att gå på samma linje. Det är ganska vanligt att EU-domstolen dömer stick i stäv med vad generaladvokaten har kommit fram till. Så var till exempel fallet i STAVLA-domen (Air Nostrum, C-314/23, EU:C:2024:842) i höstas där EU-domstolen kom fram till att det inte var diskriminerande att ha olika lönevillkor i kollektivavtal för piloter och för flygvärdinnor. Generaladvokaten kom i det fallet till helt motsatt slutsats och uttalade dessutom att likabehandlingsreglerna trumfar kollektivavtal.

Att läsa ett generaladvokatsförslag utan att också läsa den slutliga domen ger inte ens halva bilden. Vid läsningen av den slutliga domen har dock generaladvokatens förslag stor betydelse. Det går nämligen då att konstatera att EU-domstolen har övervägt vad generaladvokaten har sagt. På så sätt kan en diametralt motsatt slutsats i en dom jämfört med generaladvokatens förslag stärkas. 

Ett tydligt exempel när en sådan stärkande tolkning har kunnat göras vid en parallelläsning av förslag och dom är den uppmärksammade ungerska lokförardomen (Máv-Start, C-477/21, EU:C:2023:140). Medan generaladvokaten i sitt förslag i det målet menade att EU:s dygnsviloregler skulle tolkas som att arbetspass får förläggas rygg-i-rygg, fastslog EU-domstolen att det inte var tillåtet.

Kanske kommer EU-domstolen i sin slutliga dom i minimilönedirektivsmålet komma till en annan slutsats än generaladvokaten i någon avgörande fråga. Det skulle till exempel kunna vara den helt springande frågan om hur begreppet ”löneförhållanden” ska tolkas.

Om EU-domstolen kommer till en annan slutsats i någon avgörande fråga kan kanske delar av minimilönedirektivet komma att ogiltigförklaras av EU-domstolen. Man skulle till exempel kunna tänka sig att EU-domstolen bara underkänner artikel 4 som syftar till att främja kollektivavtalsreglering. Det vore i så fall tidernas paradox. Artikel 4 i minimilönedirektivet är nämligen det första och hittills enda exemplet på när EU-rätten uttryckligen främjar kollektivavtalsreglering. En sådan rättsutveckling ligger rimligen i både Danmarks och Sveriges intressen eftersom dessa länders arbetsmarknadsmodeller vilar tungt på just kollektivavtalsreglering. De danska och svenska juridiska insatserna får därmed betraktas som höga när EU-domstolens kort inom några månader ska synas.