Om Dagab-domen: ”Att fullständigt utelämna EU-rätten ger inte en korrekt bild av rättsläget”

Det händer inte ofta, men ibland läser vi alltjämt i den blå lagboken. Kanske för att det får en att känna sig som mer som en riktig jurist och inte bara som en forskare. Det är något särskilt med den offentliga makten utkristalliserad i lagtext på de många tunna sidorna mellan de blå pärmarna. I bihanget hittar vi bland annat medbestämmandelagen (1976:580) och under dess respektive paragraf listas rättsfall om just denna bestämmelse. Inom parentes finns också en upplysning om temat, exempelvis AD 1978 nr 51 (omstationering av tankbil från en ort till en annan ort). Huruvida omstationeringen var en viktigare förändring eller inte upplyses inte om, men man kan genom att konsultera Arbetsdomstolens dombok från det året snabbt finna svaret. Ja, det var en viktigare förändring att flytta tankbilen från depån i Halmstad till depån i Helsingborg.

Det framgår av uppräkningen under 11 § medbestämmandelagen att antalet domar avtagit sedan 1970-talets slut och 1980-talets början. Kanhända är det en förändrad syn på medbestämmandeförhandlingar eller kunskap och samsyn mellan parterna om vad som utlöser förhandlingsskyldighet enligt 11 § som förklarar att denna regel inte resulterar i ett större antal domar så här nära mitten av 2020-talet.

Reglerna om primär förhandlingsskyldighet och 11 § var en stor nyhet i MBL, och det var genom detta institut och medbestämmandeavtalen som arbetslivet skulle demokratiseras. Nu vet vi att medbestämmandeavtal aldrig kom att bli viktiga på privat sektor. I alla händelser: Det är idag ovanligt med domar om 11 § medbestämmandelagen, och vi gladdes således när vi såg att Arbetsdomstolen dömt i en sådan sak: AD 2024 nr 101.

Tvisten i AD 2024 nr 101 gällde en större livsmedelskoncerns beslut att sälja delar av sin online-handel – ett beslut som uppenbarligen föranlett konflikter. Tvisten i det aktuella målet stod mellan Dagab och Handelsanställdas förbund. Arbetsdomstolen skriver att beslutet att avyttra online-handeln för ett antal tjänstemän innebar att de blev föremål för övergång av verksamhet. Det är vidare klart att arbetsgivaren och Handels tvisteförhandlat om ett antal frågor kopplade till regeln i 6 b § LAS om verksamhetsövergång.

Domar i tvistemål är självfallet beroende av hur parterna lagt upp sin respektive talan och hur de argumenterat för sin respektive ståndpunkt. I den här domen är Arbetsdomstolens bedömning uppbyggd kring rubrikerna Utredningen, Tvisten, Rättsliga utgångspunkter, Domskäl med ett antal underrubriker. Arbetsdomstolen beskriver saken enligt följande: ”Tvisten gäller om Dagab vid beslutet att avyttra Mat.se och vid bolagets beslut om driftsinskränkning och omorganisation har gjort sig skyldigt till brott mot förhandlingsskyldigheten i 11 § medbestämmandelagen.” Därefter följer rubriken Rättsliga utgångspunkter.

I de rättsliga utgångspunkterna hänför sig Arbetsdomstolen till ett antal rättskällor. Bland dessa hittar vi MBL-propen, 1975/76:105 bilaga 1, tre AD domar från slutet av 70-talet och början av åttiotalet (AD 1978 nr 56, AD 1979 nr 88, AD 1980 nr 72), samt AD 2023 nr 20 som ger vid handen att det är förhållandena vid den tidpunkt då arbetsgivaren överväger ett beslut som är avgörande för bedömningen av om detta utgör en viktigare förändring. Fokus i den rättsliga analysen är framför allt på vad dessa källor definierar som en viktigare förändring av verksamheten.

Vilka som är de rättsliga utgångspunkterna och vad Arbetsdomstolen väljer att ta upp under denna rubrik framstår inte som beroende av parternas argumentation. Formuleringen om vad tvisten avser är öppen och sägs vara om arbetsgivaren brutit mot 11 § MBL när den avyttrat online-handeln respektive beslutat om driftinskränkning och omorganisation. När domstolen beskriver de rättsliga utgångspunkterna känner vi läsare inte till slutet på dramat (domen), nämligen att den del av talan som avser driftinskränkning och omorganisation kom att avvisas, eftersom den inte förhandlats på det sätt arbetstvistlagen föreskriver ska ske innan domstolsprövning.

Arbetsdomstolens rättsliga utgångspunkter är inte omfångsrika – domstolen ansåg sig väl inte behöva skriva mer. Men för oss framstår det som om denna återhållsamhet får till följd att de rättsliga utgångspunkterna inte helt återspeglar gällande rätt. 11 § medbestämmandelagen genomför direktivet om kollektiva uppsägningar (98/59), direktivet om övergång av verksamhet (2001/23) och ramdirektivet om information och samråd (2002/14). Genomförandet av de två förstnämnda direktiven beslutades av Riksdagen genom bifall till proposition 1994/95:102, där det bland annat framgår (s. 59) att arbetsgivaren innan beslut om verksamhetsövergång måste ta initiativ till medbestämmandeförhandling. I propositionen (2001/05:148) med genomförandeåtgärder om ramdirektivet om information och samråd finns skrivningar (s. 13) om att verksamhetsövergång ger upphov till förhandlingsskyldighet.

EU-stadgans artikel 27 upptar arbetstagarnas rätt till information och samråd. I förklaringarna till denna artikel uppräknas de nyssnämnda direktiven. De rättigheter som följer av dessa direktiv är på ett tydligt sätt en del av den grundläggande rätt till information och samråd som Stadgan ger uttryck för. Det är välkänt att det föreligger en omfattande rättspraxis från EU-domstolen kring rätten till information och samråd.

Det kanhända vara så att parterna i tvisten i AD 2024 nr 101 inte i någon vidare utsträckning uppehållit sig kring den EU-rättsliga dimensionen. Oaktat detta: Att fullständigt utelämna EU-rätten ger inte en korrekt bild av rättsläget, och är inte förenligt med metoden för att avgöra vad som är gällande rätt om förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen såvitt gäller övergång och verksamhet och kollektiva uppsägningar.

Det hade inte behövts mer än några meningar för att indikera att Arbetsdomstolen känner till att de rättsregler som är aktuella i målet ligger inom det harmoniserade området, och att tvister om 11 § medbestämmandelagen numera har en EU-rättslig dimension. När ett så omfattande rättsligt material utelämnas fullständigt, lämnas läsaren med uppgiften att själv spekulera kring förklaringen till detta ställningstagande från domstolens sida. Dessutom: En kan fråga sig om EU-rätten sist och slutligen inte skulle ha haft inverkan då skadeståndets storlek ska bestämmas. Det hade då nämligen varit möjligt – arbetstagarparten verkar emellertid inte ha gjort det här – att göra gällande att arbetsgivaren genom den uteblivna förhandlingen kränkt arbetstagarnas grundläggande rätt till information och samråd. I det läget kan det svårligen finnas skäl att utan annan motivering än ett naket ”skäligen” sänka skadeståndet till en tredjedel av det yrkade.