Lag & Avtal avslöjar: Industriavtalet gynnar tjänstemän

Lag & Avtal har analyserat Svenskt Näringslivs lönestatistik, som bygger på uppgifter från alla medlemsföretag med minst tio anställda och är offentlig på sidan ekonomifakta.se.

Även uttryckt i procent visar statistiken över den undersökta perioden med industriavtalet 1997-2015 att sprickan vidgats mellan de båda kollektiven.

I den privata sektorn har tjänstemännen ökat sin köpkraft, det vill säga reallönen, med i genomsnitt 58 procent under de här åren. Arbetarna har ökat den med 37 procent.

Siffrorna är tydligen mycket känsliga, inte minst för Teknikföretagen. Dess chefsekonom vill inte låta sig intervjuas av Lag & Avtal, utan säger att det inte finns någon anledning att vare sig kommentera eller diskutera denna statistik.

Bilden av industriavtalet är att det har skapat en vinn-vinn-situation för anställda och arbetsgivare. Industrins konkurrenskraft har stärkts samtidigt som arbetstagarnas real­löner ökat år från år.

Men de nya siffrorna visar att arbetarna på golvet fått väsentligt mindre i köpkraftsförstärkning än kollegerna på kontoret. I statistiken har Svenskt Näringsliv räknat om lönerna till 2015 års penningvärde och på så sätt parerat effekterna för inflationen.

Anders Ferbe, ordförande för IF Metall, vill trots de mörka siffrorna för arbetare inte överge förhandlingsmodellen i industriavtalet. Parterna i industrin sätter riktmärket för löneökningarnas storlek på resten av arbetsmarknaden. Den löneökning som exportsektorn tål blir normerande.

– Alternativet är att inte normera alls, men då sticker lönerna iväg för dem som har marknadskrafterna i ryggen, säger Anders Ferbe.

I de fem förbunden som utgör Facken inom industrin är IF Metall och Unionen två tunga spelare. Båda förbunden är överens om att samarbetet ska fortsätta.

– Det här skapar inte slitningar mellan arbetare och tjänstemän, säger Anders Ferbe, IF Metalls ord­förande.

Unionens ordförande Martin Linder:

– Vi har hållit ihop under 20 års tid även när det funnits slitningar. För breda grupper på svensk arbetsmarknad har industriavtalet tjänat väl. Industriavtalet har hållit ihop lönebildningen och bidragit till industrins konkurrenskraft.

Inom IF Metall finns inga planer på att överge dagens metod för normeringen av löneökningarna. Parterna i industrin uttrycker den i procent, vilket betyder att den som har högre lön får mer i kronor än den med lägre lön.

– Med alla de avigsidor som finns med procenten ska vi ändå normera. Jag är mycket tveksam till om tjänstemännen skulle acceptera en normering i krontal, säger Anders Ferbe.

Han understryker att sedan 2007–2008 har löneökningarna följts åt för arbetare och tjänstemän. Det var tidigare som tjänstemännen gjorde ett ryck. Den löneskillnad som då uppstod består.

Hos Industriarbetsgivarna ser man en annan utveckling i de egna branscherna än vad Svenskt Näringslivs statistik visar. Utvecklingen inom massa-, pappers-, gruv- och stålindustrin är mer enhetlig mellan kollektiven, enligt förhandlingschef Per Widolf.

– På dessa områden har vi varken dessa skillnader i kronor eller i procent. Allmänt sett har tjänstemännen fått något mer i kronor och procent än arbetarna. Inom gruvindustrin har arbetarna samma krontalsutveckling som tjänstemännen och alltså fått högre procentuella löne­ökningar.

Per Widolf betonar att alla har fått rejäla reallöneökningar under den snart 20-åriga perioden.

– Historiskt sett har reallöneökningarna varit unika.