Arbetsrätt

HD avgör ansvar för rullstol på bussen

”Om inte kollektivtrafiken fungerar blir det ett hinder i arbetslivet”, säger Karolina Celinska, ombudsman på DHR, förr De handikappades riksförbund, nu Delaktighet-Handlingskraft-Rörelsefrihet. Foto: Jörgen Appelgren
Anna-Karin Lundin. Foto: Jörgen Appelgren

Som första organisation driver DHR ett ärende om bristande tillgänglighet till domstol. Högsta domstolen ska avgöra vem som har ansvaret för att inte mannen i rullstol kom på bussen.

Publicerad

I början av januari 2015 anmälde en man till Diskrimineringsombudsmannen, DO, att han utsatts för diskriminering när han skulle åka och hälsa på sin bror i Österfärnebo. Mannen använder rullstol men kunde inte få hjälp ombord av busschauffören. Chauffören sa att han inte hade fått någon utbildning för att hantera bussens trapplift. Enligt DO:s utredning sa bussföretaget att liften var trasig. Efter närmare ett år kom DO:s beslut. I beslutet står att mannen kan ha diskriminerats, men myndigheten valde att inte gå vidare med ärendet.

På DHR, förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, är man kritisk.

– Vi tyckte att DO:s beslut var motsägelsefullt, säger Karolina Celinska, som bland annat arbetar med tillgänglighetsfrågor som ombudsman på DHR.

DO konstaterade i beslutet att det var oklart om mannen hade en tillräckligt varaktig kontakt med buss­företaget för att händelsen ska bedömas som diskriminerande. Men skriver också att DO förutsätter att det blir bättre framöver på bussföretaget och den regionala kollektivtrafikmyndigheten.

Bristande tillgänglighet har funnits som diskrimineringsgrund sedan 2015, men anmälningarna och rättsfallen är få. Karolina Celinska konstaterar att det behövs fler men att få hör av sig med önskemålet att gå till domstol.

– Det är ett allmäntillstånd för våra medlemmar att vara exkluderade. Vi ser att det är svårt för en enskild individ att driva ett sådant här ärende, säger hon och tillägger att det bland annat är en ekonomisk fråga.

Enligt Karolina Celinska är DHR den första organisation som utnyttjat möjligheten för ideella föreningar att driva diskrimineringsärenden för medlemmarnas räkning. Det är möjligt enligt diskrimineringslagen sedan 2009. Organisationen har en försäkring som täcker kostnader upp till ett visst belopp och räknar även med att rättegångskostnaderna ska fördelas på bägge parter. Detta är möjligt enligt lagen, om den part som förlorar haft skälig anledning att få ­saken prövad.

I början av december förra året drog huvudförhandlingen i gång i tingsrätten i Gävle. Men den avbröts redan efter en timme, eftersom rätten ansåg att frågan om vem som hade ansvar för busstrafiken behövde avgöras av Högsta domstolen: företaget som kör bussen eller myndigheten som beställer trafiken.

– Det här behöver redas ut. Det kommer att hända igen, säger Karolina Celinska.

Utredare: Mer drag i DO behövs

En mer aktiv DO och en ny nämnd för diskrimineringsärenden föreslås i en ny statlig utredning.

– Det ska vara ett enkelt, snabbt och billigt alternativ till domstol.

DO ska arbeta förebyggande och uppmuntra parterna att komma överens. Om praxis behövs ska DO driva ärenden till domstol. Det föreslår ­Anna-Karin Lundin, före detta justitieråd och ansvarig för utredningen.

Hon påpekar att det råder viss förvirring kring DO:s uppdrag och att det behöver förtydligas.

– Det finns en uppfattning att DO är allas ombud och många blir väldigt besvikna när DO inte hjälper till.

DO tar emot 1 500–2 000 anmälningar varje år och har fått kritik för att flertalet inte utreds. Anna-Karin Lundin konstaterar att DO kunde vara mer aktiv.

– Det som anmäls är ofta riktiga problem. Den som diskriminerat får aldrig veta det. Det tycker jag är kons­tigt. Det finns säkert många som skulle kunna lära sig något av att få reda på att de är anmälda.

Hon föreslår en ny diskrimineringsnämnd för alla. Den ska kunna pröva tvister där anmälaren inte är medlem i facket eller när de valt att inte driva ärendet. Den ska inte ersätta Nämnden mot diskriminering.

I utredarens uppdrag har det ingått att se över bevisbörderegeln. Det har funnits kritik mot att bevislättnaden för den som är diskriminerad i diskrimineringsmål inte har fått fullt genomslag i Arbetsdomstolen. Anna-Karin Lundin anser att kritiken inte längre gäller.

– Diskriminering är ofta bara en del av det som hänt i ett mål som rör arbetslivet. AD behöver inte ha gjort fel.