Advokaten: Jag blev besviken när domen kom

Marie-Louise Lindén sökte jobb som utredare på Försäkringskassan på försommaren 2006. Hon är utbildad jurist och synskadad. Hon kom på intervju, redogjorde för sin synförmåga, tänkbara hjälpmedel och löftet från Arbetsförmedlingen att finansiera en utredning om anpassning till synskadade av kassans interna datorprogram.

– Det var en kvalificerad arbetssökande som inte fick ett jobb. Hon hade relevant utbildning och yrkeserfarenhet. Det kändes både engagerande och angeläget, säger advokat Anders Karlsson.

Han tar emot på kontoret i Vasa­stan i Stockholm. Han arbetar fortfarande med arbetsrätt, men diskrimineringsfallen är få. När dåvarande Handikappombudsmannen lämnade in stämningen till Arbetsdomstolen, AD, var han en av de advokater som ombudsmannen brukade anlita. När rättsprocessen startade hade Handikappombudsmannen blivit Diskrimineringsombudsmannen, DO. Domen föll i AD i februari 2010.

– Försäkringskassan är en arbetsgivare som man borde kunna ställa maximala krav på när det gäller anpassning. Jag hade gott hopp om att vi skulle vinna. Jag blev besviken och lite förvånad, säger Anders Karlsson.

Händelsen utspelade sig innan den nya diskrimineringslagen började gälla i januari 2009, innan bristande tillgänglighet blev en diskrimineringsgrund 2015 och innan det blev tydligare krav på förebyggande åtgärder nu vid årsskiftet. Trots att diskrimineringslagen anses ha skärpts ytterligare, tror inte Anders Karlsson att utslaget i AD skulle bli annorlunda i dag.

Förändringen i lagen 2009 om att anpassningsåtgärder även skulle gälla för anställda spelade ingen roll i Marie-Louise Lindéns fall, säger Anders Karlsson. Tillägget om bristande tillgänglighet gällde för samhällslivet i stort – för butiker och på tåg – och innebar ingen förändring i arbetslivet. Och vad som anses som skäligt när det gäller krav på arbetsgivares anpassning av arbetsplatsen har inte ändrats.

– Domarna är få, så det är svårt att dra några slutsatser.

När det gäller Försäkringskassans anpassningsambitioner är Anders Karlsson inte nådig. Han påpekar att myndigheten då var en så kallad sektorsmyndighet med särskilt ansvar för funktionshindersfrågor. Dessutom hade Försäkringskassan egna riktlinjer för hur de skulle arbeta med både anpassning av den egna verksamheten och av sig själv som arbetsplats.

– Vi föreslog anpassningsåtgärder som kanske inte var rimliga för mindre arbetsplatser, men Försäkringskassan är en av Sveriges största. Om de inte kan anställa synskadade, vem kan då?

Anders Karlsson drar en djup suck.

– Det är hyckleri. De agerade stick i stäv mot vad de hade ålagts och själva har sagt att de skulle göra.

Sedan årsskiftet ska arbetsgivare ha en plan mot diskriminering även när det gäller funktionsnedsättning. Anders Karlsson tror att de så kallade aktiva åtgärderna kunde ha gjort skillnad i Marie-Louise Lindéns fall.

– Försäkringskassan hade först ett system som fungerade för synskadade. Sedan skaffade de ett annat ärendehanteringssystem, och möjligheterna för en synskadad person att jobba gick från bättre till sämre. Frågan är om en sådan förändring hade varit tillåten nu.

Hur aktiva arbetsgivarna blir bygger dock på tillsyn, och Anders Karlsson ställer sig frågan om ansvarig myndighet, DO, har resurser.

– Det är en liten myndighet. Kanske skulle man tillföra mer resurser eller lägga det här på Arbetsmiljöverket?

Bevislättnadsregeln i diskrimineringsmål är ännu densamma i diskrimineringslagen. När det gäller anpassningsåtgärder för någon med funktionshinder måste den som anser sig diskriminerad visa att det är möjligt att göra jobbet med stöd- och anpassningsåtgärder. Det blir motpartens uppgift att visa att kraven inte är skäliga.

– Jag tyckte inte att Försäkringskassan lyckades bevisa att det var omöjligt att anpassa arbetet. AD gjorde sig därför skyldig till en rätt slapp bevisvärdering.

Anders Karlsson konstaterar att det finns en risk att man lägger mindre tyngd på bevisningen när man vet att motparten måste komma med motbevis.

Han tycker att diskriminerings­lagen har utvecklats åt rätt håll och att den är så bra den kan vara. Men han är inte helt nöjd med tillämpningen i AD.

– Bevisregeln är till fördel, man har infört diskrimineringsersättning för att komma runt problemet med för låga skadestånd, lagen har utvidgats så att den omfattar fler samhällsområden och diskriminerade grupper. Men det är en komplex lagstiftning och det behövs därför fler rättsfall.

Lagstiftningen räcker dock inte för att skapa en diskrimineringsfri värld, konstaterar Anders Karlsson.

– Många med funktionsnedsättning kommer ju aldrig så här långt i arbetslivet. Lagstiftningen är mest för de starka i den svaga gruppen.